”I kritiska lägen har verkligheten ändå tagit över juridiken”

 

En världsfrånvänd intellektuell dvärg som är ordförande i Moderata Ungdomsförbundet (MUF) ges utrymme i Sveriges största politisk mest inflytelserika dagstidning. Den breda palestinarörelsen provoceras nästan varje lördag men rörelsen har alltid agerat helt fredligt.

”I kritiska lägen har verkligheten ändå tagit över juridiken”

”Och vi, som är födda i Sverige, blåögda och blonda, vad ska ni göra med oss? Ska vi gå samma öde till mötes som Olof Palme?

Av Dick Emanuelsson

Paul Lestander var ledare för 15 000 skogsarbetare som 1975 genomförde vad den borgerliga klassterminologin rubricerar som ”vild strejk”. Den inleddes fredagen den 21 mars 1975 kl. 16.00 och pågick till 2 juni, det vill säga drygt två månader, lika lång som när 5000 gruvarbetare i Malmfälten i Norrbotten också gick ut i ”vild strejk” i december 1969.

Kraven var de samma; stopp för den kapitalistiska exploateringen och utsvettningen av arbetaren, en fast månadslön utan ackordshets eller andra omänskliga lönestystem som mätte sekunder av varje arbetsmoment arbetaren utförde och därefter satte ackordspriset på jobbet.

Och PAUL LESTANDER, medlem i kommunistiska partiet (vpk), kunde sammanfatta vad alla skogs- och andra arbetare i Sverige kände vid den tidpunkten när de anklagades för att ”bryta mot lagen”, anklagelser som innefattade från Wallenberg och hela det politiska och ekonomiska etablissemanget, bland dem topparna i LO, fackförbundsledningarna, regeringen och det socialdemokratiska partiet som vid den tidpunkten leddes av Olof Palme att ”. . . i kritiska lägen har verkligheten ändå tagit över juridiken”[1].

En unik strejk av 15 000 skogsarbetare utspridda i Sveriges största län, Norr- och Västerbotten. Strejken pågick i 2,5 månad och fördes till seger, trots en gigantisk fiende.

Och så blir det när landet har en regering som i två år har blundat och mörkat Sionaziregimens folkmord i det ockuperade Palestina.

I stället för att uttala sitt förakt mot Förintelse-aktörerna i Tel Aviv för folkmordet, ger man den efterlyste krigsförbrytaren sitt stöd och vänder i stället elden mot medborgare i Sverige som inte tiger inför den sadistiska regimen i det ockuperade Palestina.

Den svenska överklassens ungdomsförbund arrangerade under den första hälften av 1980-talet bokstavliga häxprocesser mot Olof Palme som den på Johanneshov stadium under ett valmöte där dessa överklassyngel skanderade det mest hatfyllda av haranger man kan tänka sig, eller som på kvällen med ölen i handen kulminerade med en pil på Darttavlan där Palmes porträtt var måltavlan. Mindre än ett år senare mördades Palme.

Det ungdomsförbundets ordförande anser nu att människorättsaktivister, som deras partikollega Stenergard kallar för ”odjur”, bör ”straffas och utvisas”.

Jaha, och vi som är födda i Sverige, blåögda och blonda, vad ska ni göra med oss? Ska vi gå samma öde till mötes som Olof Palme?

Fascismen marscherar otvivelaktigt i Sverige.

[1] Ragnar Järhult: Nu eller aldrig. En bok om ”den nya strejkrörelsen”
https://www.marxistarkiv.se/sverige/facket/nu_eller_aldrig.pdf

Så kunde PALME-HATET gestalta sig.
Dagen efter mordet, den 28 februari 1986 lyfte fascistiska poliser från Norrmalm- och Södermalmsdistrikten sina champagneglas mot taket i festlokalen i Gamla Stan. Flera av dem blev senare föremål för utredningen av mordet på Palme. Flera av dem hade besökt dåtida Sydafrika och hade utbyte me sydafrikanska poliser.
En före detta CIA-agent bosatt i Sverige, Ivan von Birchan, söktes upp av en före detta kollega och legoknekt från dåtida Rhodesia där även Birchan hade tjänstgjort och erbjöd Birchan två miljoner dollar för att mörda Palme. Han avböjde och kontaktade i stället Säpos antiterroristenhet för att be den förstärka skyddet för Palme.
Tre veckor senare mördades han. Birchan hade, när han insåg att Säpo inte skulle göra något, gått till det dåvarande socialborgarrådet i Stockholm, Ingrid Båvner (s) som för Expressen bekräftade Birchans besök.