LO:s ”Märke” för 2017 är 2,8 procent

LO:s ”Märke” för 2017 är 2,8 procent
Av Dick Emanuelsson

LO och dess medlemsförbund går 2017 fram gemensamt i samordnade förhandlingar.

– Svensk ekonomi är stark. 2,8 procent men lägst 672 kronor ger våra medlemmar en rättmätig del av kakan samtidigt som nivån inte hotar svensk konkurrenskraft. Det här är ett väl avvägt krav, uppger Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande, i ett pressmeddelande i fredags förra veckan.

Då fastställde LO:s styrelsemöte lönekraven för avtalsåret 2017 som blir 2,8 procent eller minst 672 kronor. Låglönesatsningen innebär att de som tjänar under 24 000 kronor per månad får 672 kronor i löneutrymme, medan de som tjänar över brytpunkten får det i procent. Arbetsgivarsidan sa redan samma dag blankt nej och varnade för de ekonomiska konsekvenserna.

Transport: Ja med reservation

– Som helhet är kraven bra, säger Transports ordförande Lars Lindgren till förbundstidningens reporter Jan Lindkvist i en kommentar.

Det var bara Transport som höjde varningsflagg och meddelade att man kan komma att stå utanför samordningen. Skälet är i så fall inte själva avtalskraven, utan ett regelverk som är tänkt att styra förhandlingsspelet internt i LO-familjen.

Lars Lindgren är nöjd med låglönesatsningen och att LO den här gången kommer att slåss för ett dubbelt ”märke”; en norm som innehåller både en procentsats och ett krontalspåslag.

Handels: Fokus på lågavlönade

Handelsanställdas förbund välkomnar kravet på en relativ låglönesatsning, skriver Anton Andersson, reporter på Handelsnytt.

– Vi ställer oss bakom kraven så klart. Men om man utgår från att inflationen kommer att ta fart framöver så tycker jag att man kunde ha skjutit till lite mer, säger Handels ordförande Susanna Gideonsson och fortsätter:

– Det viktigaste är att vi har en samordning. Det är viktigt för svensk arbetsmarknad, för alla förbunden och inte minst för oss som har många lågavlönade medlemmar.

Susanna Gideonsson poängterar dock att de 672 kronorna inte ska ses som en garanti, dessa summor ska också förhandlas. Alla anställda inom ett avtalsområde som tjänar under 24 000 samlar in 672 kr till den LO-gemensamma potten. Men varje förbund bestämmer sedan själva hur pengarna fördelas utifrån hur deras kollektivavtal ser ut.

Gideonssons motpart, Svensk Handel ratar förhandlingskraven och hävdar att de slår hårt mot handelns företag. Även om försäljningen i handeln har stigit har lönsamheten inte förmått att hänga med, skriver organisationen i ett pressmeddelande.

Svenskt Näringsliv: ”Destruktivt”

”Inte i takt med verkligheten.” ”Oacceptabelt högt lönekrav.” ”Destruktivt.” Det är arbetsgivarsidans kommentarer om att industrins lönekrav håller ett högt tonläge i avtalsrörelsens upptakt. Så sammanfattar Jenny Berggren på Arbetet hur LO:s motpart i Svenskt Näringsliv uppfattar avtalskraven.

Organisationens vice vd Peter Jeppsson menar att ”facken bortser från att 120 000 jobb har gått förlorade i tillverkningsindustrin de senaste tio åren”. Vad Jeppson inte nämner är att företag som Ericsson och andra under de senaste decennierna har förlagt stora delar av sin tidigare svenska produktion i låglöneländer.

– Får industrifacken genomslag för sina krav hotas inte bara jobb inom industrin, deras krav riskerar att kosta tillväxt och jobb i hela näringslivet, säger han och hävdar att fackens avtalskrav inte är i takt med verkligheten.

– Industriavtalets huvudsyfte är att parterna tillsammans ska stärka industriföretagens internationella konkurrenskraft, konstaterar Teknikföretagens vd Klas Wåhlberg i ett pressmeddelande.

Mer kvinnor i arbete ger 57 miljarder kronor i statskassan

Mer kvinnor i arbete ger 57 miljarder kronor i statskassan

Av Dick Emanuelsson

Svenska kvinnor har en sysselsättningsgrad som vida överstiger det internationella genomsnittet. Skulle den öka ytterligare skulle Sverige kunna dra in 57 miljarder kronor, hävdar Eurofond.

Det är Arbetsvärlden som har synat rapporten från Eurofond som menar att om kvinnor och män jobbade lika mycket skulle staten tjäna miljarder i mer skatter och intäkter. Eurofond är ett EU-organ sammansatt av fackföreningar, arbetsgivare, regeringar och EU-institutioner.

EU å sin sida skulle kunna förstärka sin ekonomi med runt 3 600 miljarder svenska kronor per år om kvinnor hade samma tillgång till arbetsmarknaden som män har. Eurofond har räknat på att om den kvinnliga sysselsättningsgraden minskar med tio procent förlorar inte bara staten skatteintäkter utan också produktionsvärde motsvarande 2,8 procent av EU:s BNP.

60 procents EU-arbetande kvinnor

Sex av tio kvinnor i EU i ekonomisk aktiv ålder arbetade 2014. Det ska jämföras med männen där 70 procent arbetar i åldern 15-64 år. Kvinnornas andel på arbetsmarknaden har dock ökat stadigt de senaste decennierna även om den internationella kapitaliska krisen som inleddes i september 2008 har bromsat in den tendensen.

Sverige stoltserar med den högsta sysselsättningsgraden i EU, 82,5 procent mot männens 78,3 procent mot 82,5 procent, enligt Eurostats senaste mätning 2015. Enligt Eurofonds rapport innebär det enligt ett årligt bortfall för ekonomin på omkring hiskeliga 57 miljarder kronor.

Danmark och Tyskland kommer efter Sverige med sju respektive åtta procentenheter lägre sysselsättning för kvinnor. Sämst uppvisar krisens Grekland, Italien och Malta där kvinnlig sysselsättning ligger upp till 28 procentenheter under männens.

Vad bör göras?

EU-organet föreslår ett nytt skattesystem, flexibel föräldraledighet, ökad flexibilitet i arbetstider, barnomsorg för barn under 3 år bör vara tillgänglig kostnadsmässigt och av god kvalitet.

Ännu en avtalsrörelse (2017) med ”märket” som kompass

Karl-Petter Thorwaldsson är så uppskattad på det årliga nyliberala toppmötet i Davos att han inbjöds av världens ledare och 2500 direktörer för att berätta om hur den statliga inkomstpolitiken klavbinder svensk arbetarklass vid "märket", det senaste slutade på 2,2%. Under tiden slår bolagsvinsterna och aktieutdelningarna alla rekord. Så enkel är "Modellen".

Ännu en avtalsrörelse med ”märket” som kompass

Av Dick Emanuelsson

 

LO:s representantskap beslutade förra veckan enhälligt att samordna sina förhandlingar i avtalsrörelsen 2017. Den så kallade industrinormen ska också nästa år vara ”märket” för avtalsförhandlingarna.

Kenneth Grampe, Transports avd. 46

– Det är statlig inkomstpolitik på högsta nivå och den blockerar all lönekamp. Vill du ha en ökade kronor på ett område så ska det dras av på ”märket”, sammanfattar Kenneth Grampe, ombudsman på Transports flygavdelning avdelning 46 i Stockholm, i en kommentar till Flamman.

Grampe, som precis har avslutat förhandlingarna för 2016 års avtalsrörelse för flygteknikerna, är riktigt pessimistisk över framtiden. Han fnyser resignerat när Flamman frågar om det var emblematiskt att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var en av fyra fackliga ledare i världen som bjöds in till det ekonomiska toppmötet i Davos? Där samlades världens ledare och 2500 direktörer som fick höra när LO-ledaren förklarade den svenska modellen. Thorwaldsson tolkade inbjudan som att ”svensk lönepolitik är en succé”.

– Det är för sorgligt.

Statlig inkomstpolitik

De 14 LO-förbunden är överens om att gå fram i samordnade förhandlingar om lön i procent och krontal som sätts efter industrins konkurrenskraft. Målet är ett ettårsavtal. Övriga frågor, som exempelvis anställningsskyddet, rätten till heltid, minskad användning av visstider och bemanning, ska utredas i en gemensam arbetsgrupp.

Är det fortsatt statlig inkomstpolitik?

– Ja, absolut! Nu kan vi inte som tidigare förhandla med en kravlista som överlämnas till motparten. Rekommendationen är att listan bara ska innehålla fyra punkter. Allt annat hänvisas till arbetsgrupper. Den lokala löneglidningen existerar inte längre i de flesta förbund. Därför ville Almega införa fast lön för Byggnads som har ackord och kan förbättra sina löner lokalt.