Slaget vid Stalingrad där kriget i praktiken avgjordes och den tyska fascismen inledde sin nedgång.

Hitler igår, Nato idag och en kunglig 50-årig feminin stridis till Poltava?

Slaget om Stalingrad blev ett av de mest brutala och blodiga i mänsklighetens historia på grund av det totala antalet dödsoffer (dödade i strid, de som dog av sina sår på sjukhus och de som saknades) på de krigförande sidorna:

Röda armén: 478 741 personer (323 856 i stridens defensiva fas och 154 885 i offensiven);

Wehrmacht: cirka 300 000 personer;

De tyska allierade (italienare, rumäner, ungrare och kroater): cirka 200,000 personer; antalet dödsfall bland stadsbefolkningen är omöjligt att fastställa, ens ungefärligt.

 

VIDEO;

SOVJETUNIONENS SEGER I SLAGET resulterade i att Turkiet övergav sin planerade invasion av Sovjetunionen våren 1943, Japan genomförde inte sin planerade operation i Sibirien och Rumänien (Mihai I), Italien (Pietro Badoglio) och Ungern (Miklós Kallai) började söka vägar ut ur kriget.

“Idag försöker de som försökte erövra Sovjetunionen använda ukrainarna som engångsartiklar. Ryssarna kommer inte att visa sådan nåd mot européer om de går i krig; jag säger inte det, Putin sa det själv. År 2022 varnade han för NATO:s närvaro i Ukraina, och ni vet vad som hände”, sammanfattar den kubanska militäranalytikern Wofnon.

Det är samma Wofnon som konstaterar att de ryska styrkorna står utanför Kramatorsk, där han konstaterar att brittiska militärer hörs i radiokommunikationerna och deltar i förstärkningen av staden.

 

OCH DÄRIFRÅN ÄR DET INTE LÅNGT till det svenska kungahusets trauma, Poltava. Kanske vi får se kronprinsessan Victoria skynda dit för att backa försvararna, hon är ju en del av den svenska militära reserven, den feminina stridisen med guldkant.

Å andra sidan ska hon snart hålla sin 50-årsfest, finansierad som hon och familjen är i egenskap av att vara Sveriges första och största socialbidragstagare. Vi skattebetalare och fattigpensionärer ska ju finansiera hennes födelsedagskalas!

Inte illa pinkat. Men någon rodnadens skam ska vi inte vänta från det “huset”.

Däremot ryktas det i slottets korridorer att Zelinski är
en specialinbjuden gäst. Kanske de på tu man hand ska diskutera “Försvaret av Poltava”. Bara inte Nooshi lägger beslag på komikern från Kiev, som hon gjorde på Harpsund!

Slottets bibliotek bör ha någon litteratur över det traumatiska temat om Slaget vid Poltava den 8 juli 1709 och att misstagen de dagarna inte upprepas anno 2026.

Annars kan hon gå till det Kungliga Biblioteket i Humlegården, en utomordentlig källa för journalister och forskare.

Dick Emanuelsson

 

 

`Flamman´, från ett verktyg i klasskampen till rådgivare för tidningens prenumererande börsspekulanter

AV DICK EMANUELSSON

`Kolarn´ Henriksson växte upp i barnfattighusen i Norrbotten och formade grunden till ett livslångt, passionerat engagemang för arbetarklassens villkor och rättigheter i Malmfälten. Men han var inget undantag. Nästan de flesta av den autentiska Flammans anställda journalister eller medarbetare kom från arbetarklassen, få hade examen från någon universitetsfakultet i journalistik. Att göra arbetsplatsreportage var som att återvända i livet, till skillnad från de akademiskt utbildade journalisterna med kanske en annan social klass som bakgrund. Och beskrivningarna var aldrig överdrivna, de satt i ryggmärgen.

 

NU LÄSER JAG I GÅRDAGENS Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning att ”Jonas Ekblom blir ansvarig för Flammans ekonomibevakning” [1].

Han har ”de senaste fem åren jobbat på Bloomberg, bland annat som biträdande nyhetschef på det europeiska börsteamet. Tidigare har han varit ekonomireporter på Svenska Dagbladet och reporter för Reuters i Washington och Bryssel. På Flamman blir han ansvarig för att bygga upp tidningens ekonomibevakning”, skriver Journalisten.

”Jag kände att Flamman är rätt ställe att höja blicken över kvartalsrapporterna, och förklara varför Sverige ser ut som det gör”, säger Ekblom i intervjun i Flamman, där alstrets chefredaktör, Leonidas Aretakis med en bild dokumenterar förstärkningen på veckotidningen. Denne är för övrigt krönikör på kulturredaktionen på Bonnierimperiets flaggskepp, Dagens Nyheter [¡SIC!].

OM ”FLAMMAN ÄR RÄTT STÄLLE” för tidningens prenumererande aktiespekulanter, om hur Ekbloms tips och kvartalsrapporter ska öka klirret, låter jag vara osagt.

Men för denne skrivare, som arbetade 34 år på tidningen, är Journalistens referat lite av ett surrealistiskt pliktskyldigt inlägg. Kan en chefredaktör för en tidning, där åtminstone namnet är en förpliktelse till dess 120-åriga historia, dra ned mediet i en grav genom att anställa en journalist från Wall Street-organet Blomberg, som har arbetat på högerns Svenska Dagbladet, inte som en opolitisk sportreporter eller köksavsmakare, utan som ekonomisk reporter?

Jag tvivlar inte det minsta på hans journalistiska kapacitet, borgerskapets medier anställer inte vilka journalistiska blåbär som helst. Men det som en gång var de norrbottniska gruvarbetarnas verktyg i den två månader långa strejken 1969-1970, anställer i dag inte bara en presschef från Bukowski, där hon gör gemensam sak med den sionistiska folkmordslobbyn och ondgör sig över den svenska palestinasolidariteten, utan dessutom nu tar in en kille som naturligtvis också har en politisk-ideologisk syn på kapitalismens spekulationsekonomi. De som påstår att vi journalister är ”neutrala och opolitiska”, hycklar.

Min fråga blir då: Vad vill Leonidas Aretakis med sin `Flamma´?

FÖR MIG VAR NORRSKENSFLAMMANS Karl Staf en politisk journalistisk förebild. Ungkommunisten som tog sig till Spanien och stred i tre år i den Internationella Brigaden mot general Francos fascistiska horder. Vid hemkomsten reste han över sundet och anslöt sig till den danska motståndsrörelsen, greps av tyskarna som satte honom på ett tyskt tukthus som befriades 1945 av USA-trupperna. Därefter skickades han som reporter till Moskva och därefter till Kina efter revolutionen 1949. Som om detta inte var nog, bosatte han sig på Kuba efter den revolutionen, reste över hela Latinamerika och rapporterade till Norrskensflamman dagligen. Och den 19 juli 1979, landade han på Managuas internationella flygplats till och med INNAN Daniel Ortega och den sandinistiska revolutionsledningen hade anlänt från Nicaraguas andra stad, ”Revolutionens huvudstad”, Leon.

`Kolarn´ Henriksson var också den genuina pedagogiska berättaren. Han var den ende reporter som tilläts att delta i strejkkommitténs möten. Varför? För gruvarbetarna litade inte ett smack på övriga mediers ”specialutsända”, som bevakade den unika strejken som fördes till seger. Gruvarbetarna visste att de kunde lita på Flamman, i alla väder.

17 oktober 1987. Det var då det. I vinjetten på dagstidningen hade vi den klassiska devisen ”Proletärer i alla länder, förena eder”! Nu väntar vi bara på att på Aratakis `Flamma´ står det ”Aktiespekulanter på Börsen, förena er”!

FÖR TIDNINGEN VAR ETT FÖRSVAR och verktyg i kampen för drägligare arbetsvillkor i gruvorna, hamnarna, varven, i skogen och övriga arbetsplatser. De övriga satte ofta en kniv i ryggen på arbetarna när det socialdemokratiska ledargarnityret, såväl bland partiets som LO:s ledning försökte splittra arbetarna.

Därför, när insamlingslistorna till Flammans ekonomiska insamling ”Tusen Fasta Viljor” gick runt kaffebordet på fackmöten eller partimöten, satte gruvarbetarna, kvinnorna och andra sin namnteckning och en sedel i gemet på pappret. Några dagar senare stod namnet tryckt på en eller två av sidorna i tidningen. Så överlevde tidningen, inte på att investera på börsen efter att ha läst ”kvartalsrapporten”.

 

Sara Lidman var, precis som Kolarn, älskad av gruvarbetarna. För varken hon eller han talade till utan med gruvarbetarna.

NÄR JAG PÅ NÄTET sökte efter just detaljen om Kolarns uppväxt i de så kallade `barnfattighusen´ i Norrbotten, kunde AI ge en skildring av `Kolarn´ som förmodligen den dåvarande kolugne chefredaktören Alf Lövenborg hade instämt i till 100 procent. Och jag lägger in denna kommentar nedan från `AI-kollegan´ som en illustration på den i dag avgrundsliknande skillnaden på gårdagens Flamman och dagens.

Trist att denna den svenska arbetarklassens konsekventa dagstidning, som överlevde mordbrand och ekonomisk krigföring, har begravts av DN-krönikören och hans tidningsstyrelse [2].

Dick Emanuelsson
Anställd 1984-2017

[1] https://www.journalisten.se/nytt-om-folk/jonas-ekblom/

TIDNINGSSTYRELSE

Ordförande: Mats Johan Einarsson (f 1960).

Ledamöter: Personuppgift Skyddad (f 1971), Magnus Bjerg Sturm (f 2001), Gabrielle Evelina Nikki Erikstedt (f 2000), Elin Birgitta Grelsson (f 1983), Ann Kersti Ighe (f 1968), Ingela Marlene Karlén (f 1979), Karl Rasmus Natanael Landström (f 1985), Rasmus Petter Linusson (f 1994).

[2] https://www.allabolag.se/befattningshavare/tidningsföreningen-norrskensflamman-upa/stockholm/förlagsbyråer/3NT4SRFI5YEI7

 

Den 3 mars 1940 sprängdes Norrskensflamman. Två barn, två kvinnor och tidningens kassör mördades i mordbranden som utfördes av polischefen i Luleå, två officerare på regementet och två journalister på högerns Norrsbottenskuriren. De fick löjligt låga straff. Inramade bilder på Karl och den kubanska revolutionens seger 1959.

AI om Kolarn:

”KOLARN” HENRIKSSON (Elow Henriksson) var redaktör på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman och en av de mest framträdande röster som skildrade den stora gruvstrejken i Malmfälten 1969–1970. Hans texter och rapportering kom att spela en central roll för hur gruvarbetarnas kamp uppfattades, både i Norrbotten och i resten av landet. [1, 2, 3]

Genom sin berömda och detaljerade strejkdagbok, ”57 dagar som skakade hela etablissemanget”, gav han en röst åt de nära 5 000 gruvarbetare vid LKAB som gick ut i den historiska, vilda strejken. [1, 2]

Kolarn Henrikssons syn på gruvstrejken

Kolarn Henriksson rapporterade inifrån rörelsen och skildrade strejken som en nödvändig och oundviklig explosion mot LKAB:s ledning och det rådande fackliga etablissemanget. [1]

• Kampen för människovärdet: Henriksson lyfte ständigt fram att strejken handlade om långt mer än bara pengar. Han betonade arbetarnas krav på att få bort ”herre-hund-mentaliteten”, tidshetsen (genom det avskydda UMS-systemet) och den människofientliga personalpolitiken. [1, 2]
• Kritik mot facktopparna: Han var djupt kritisk mot ledningen för Svenska Gruvindustriarbetareförbundet och LO (med Arne Geijer i spetsen). I sina texter beskrev han hur fackföreningstopparna och ”förbundspamparna” försökte förhandla över huvudet på arbetarna och tvinga dem tillbaka till gruvorna. [1, 2]
• Kvinnornas betydelse: Henriksson var en av få journalister som tidigt och konsekvent lyfte fram gruvarbetarhustrurnas och döttrarnas avgörande roll i konflikten. Han beskrev hur deras organisering, plakatdemonstrationer och moraliska stöd var fundamentalt för att hålla strejkfronten enad i den bitande vinterkylan. [1, 2]

Gruvarbetarnas relation till ”Kolarn” och Norrskensflamman

För de strejkande gruvarbetarna blev Kolarn Henriksson och Norrskensflamman en viktig motvikt till den etablerade Stockholms- och socialdemokratiska pressen (såsom Aftonbladet), som arbetarna ofta upplevde som lögnaktig eller fientligt inställd till den vilda strejken. [1]

När gruvarbetarna formulerade sina krav – bland annat om att LKAB skulle lämna Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och att förhandlingarna skulle ske öppet i Kiruna istället för i Stockholm – fann de en direkt bundsförvant i Henrikssons rapportering. Hans dagbok dokumenterar hur stormötena i Kiruna och Malmberget bar fram en stark enhetskänsla: ”En för alla och alla för en”. [1]

Strejkens slut och eftermäle

När 27-mannadelegationen den 3 februari 1970 slutligen röstade för att rekommendera en återgång till arbetet, citerade Henriksson strejkledningens ord: ”Kampen är ingalunda slut. Det är bara det, att den nu ändrat karaktär. Nu förs den kring förhandlingsbordet.” [1]

Tack vare Kolarn Henrikssons och andras dokumentation (såsom dokumentärfilmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad) har gruvarbetarnas perspektiv bevarats och fortsätter att betraktas som en av de absolut viktigaste vattendelarna i svensk modern fackförenings- och arbetsmarknadshistoria. [1, 2]

Webb: https://dickema.com/flamman-fran-ett-verktyg-i-klasskampen-till-radgivare-for-tidningens-prenumererande-borsspekulanter/

Pro-israeliska provokatörer i New York och i Stockholm: “Don't touch me, I'm from Israel”!

Och så påstås det att den sionistiska lobbyns tentakler och makt bara är "konspirationsteorier"

 

Pro-israeliska provokatörer i New York och i Stockholm: “Don't touch me, I'm from Israel”!

STOCKHOLM / 2026-10-23 / Det är uppenbart att israeler, eller de som stöder denna stat anser sig stå över allt och alla. Se videon från New York och gör en jämförelse med videon och polisens agerande den 3 oktober 2026 på Sveavägen i Stockholm.

NEW YORK:

“Don't touch me, I'm from Israel”!

En israelisk man agerade högst provokativt, vilket videon från TRT World visar i samband med ett möte i solidaritet med Palestina som genomfördes av studenter vid New York University.

Föreställ dig om han i stället hade varit palestinier, och rakt i ansiktet hade beordrat poliserna att inte nudda vid honom för att han var ”från Gaza” eller Västbanken.

Under demonstrationen i New York den 12 oktober, som var en del av en aktionsvecka för Palestina fortsatte mannen att rikta verbala kränkningar och hot mot studenterna. Utan att polisen ingrep.

 

VIDEO:

En israel på New Yorks gator. . .

Två olika städer men med det gemensamma att proisraeliska provokatörer i princip har rätt att provocera utan att bli nedslagna eller ställda inför rätta.

Medans en reporter i Stockholm hindras i sin yrkesutövning och blir brutalt upptryckt mot en vägg på Sveavägen av en aggressiv polis som får frikort av chefsåklagaren, även om överfallet kan "smärta". Stilig tolkning av grundlagens lagparagraf om pressfrihet.

VIDEO:

Polisen och den proisraeliske

provokatören på Sveavägen

STOCKHOLM:

När jag såg den 32 sekunder långa videon från New York i morse, kom jag att tänka på polisen som den 3 oktober, när jag bevakade den traditionsenliga lördagsdemonstrationen för Palestina, tryckte upp mig mot McDonaldsväggen på Sveavägen 71 efter att jag, som reporter med Svenska Journalistförbundets Press-ID i ena handen kort filmade en pro-israelisk provokatör med flagga.

Och se, det går inte för sig i Sverige, enligt denne brutale polis som chefsåklagare Martin Tidén inte fann anledning till att inleda en förundersökning mot. I stället sammanfattar åklagaren:

”Av 10 § polislagen (1984:387) följer att en polis i vissa situationer får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Det kan medföra att den som utsätts för tjänsteåtaganden orsakas såväl skada som smärta”, anser alltså åklagare Tidén.

Med andra ord:

I Stockholm och New York ska pro-israeliska provokatörer kunna operera utan några som helst problem, de till och med ges rätt att uttala sig kränkande mot polisen på ett sätt som på Sveavägen för denne reporter, medlem i SJF sedan 1984 förmodligen skulle ha genererat i slag och handbojor.

I Stockholm omges dessa återkommande pro-israeliska provokatörer med polisskydd, det var helt uppenbart den 3 oktober när polismannen med hat i blicken väste, efter att jag sa att jag bara utförde mitt jobb som reporter: ”Jag skiter i vad du är, nu går du tillbaka till ditt JÄVLA gäng”!

Överklagat

Naturligtvis har jag begärt en ”överprövning” av chefsåklagare Tidéns beslut, enligt följande:

”Jag finner det helt obegripligt och en risk för journalisters arbete att bli brutalt upptryckt mot en vägg av en polisman bara för att journalisten gör sitt arbete. Jag befann mig på en trottoar, inte på en väg som jag blockerade. Att en flaggviftande provokatör skulle vara bannlyst från att bli filmad, finner jag vara ett brott från polisens sida eftersom polismannen i fråga var den som förhindrade en reporters arbete. Att han dessutom fysiskt med sina två knutna händer tryckte upp mig mot väggen TROTS att jag visade honom Svenska Journalistförbundets presskort, är ännu ett bevis för att polismannen i fråga bröt mot grundlagen om pressfrihet i Sverige”.

Dick Emanuelsson

Källa: https://x.com/trtworld/status/2109969957064790493

Pro-israeliska provokatörer i New York och i Stockholm: “Don’t touch me, I’m from Israel”!
https://dickema.com/pro-israeliska-provokatorer-i-new-york-och-i-stockholm-dont-touch-me-im-from-israel/

Åklagaren inleder inte förundersökning mot polismans agerande mot journalist under palestinademonstration
https://dickema.com/aklagaren-inleder-inte-forundersokning-mot-polismans-agerande-mot-journalist-under-palestinademonstration/

Ett polisöverfall på reporter under palestinademonstrationen: ”Nu går du tillbaka till ditt jävla gäng”

https://dickema.com/ett-polisoverfall-pa-reporter-under-palestinademonstrationen-nu-gar-du-tillbaka-till-ditt-javla-gang/

När Sveriges största dagstidning ska förklara och analysera ”Paris”

När Sveriges största dagstidning ska förklara och analysera ”Paris”

Se på kartan nedan, jo, den är producerad av den ryske Telegraminfluencern Rybar. Och därmed skulle han, enligt svenska politiska och mediala mått vara diskvalificerad. Men faktum kvarstår; kartan illustrerar ett gryende uppror som i Paris exploderade och som sprider sig över hela Europa.

Men det är inte bara Europa. I Indien, Japan och Indonesien är miljoner ute på gatorna. I Latinamerika är “Putins lakejer” ute i hundratusentals i Santiago de Chile, Bogotá och Buenos Aires.

Nu väntar vi bara på Alice von der Transsylvanien berättar att hon ser ”propalestinska aktivister med flaggor” i de mörka gränderna i Paris, eller att de politiska/militära stolpskotten på Försvarsmakten utfrågas av den alltid bekymrade dalmasen Bert Sundström i SvT:s Aktuellt om Putins lömska dolda agenda.

KLICKA FÖR STOR BILD

ATT ‘ORSAK OCH VERKAN’ inte existerar i deras fabricerade sinnevärld, vet vi sedan länge. Än mindre att den arbetar- och folkfientliga nyliberala modellen nu skördar offer, en sådan diskussion existerar inte på redaktionernas “morgon-genomgång” då dagens uppgifter ska fördelas bland reportrarna. Rubriken på `Paris-stuket´ är redan monterad på redigerarens skärm på order från den politiske redaktören; ”Putins vandaler i Paris”!

Och att dagens journalistkår är mer bekymrade över att redaktionschefen har gjort upp med Natogeneralerna på Lidingövägen 21 var kollegorna ska krigsplaceras, gör att de idag är odugliga och handlingsförlamade i att ställa de precisa frågorna, när bara “den ena sidan’ bjuds in till Rapport”. Det är år sedan den ‘andra sidan' bjöds in.

Det blir bara tröttsamt att lyssna på litanian.

För vi vet ju att det är Putin som står bakom. Så varför bry sig?

Subjektiva reflektioner på tisdagsmorgonen av Gaisaren

Svenska Journalistförbundets medlemsorgan, JOURNALISTEN.