`Flamman´, från ett verktyg i klasskampen till rådgivare för tidningens prenumererande
börsspekulanter
AV DICK EMANUELSSON
`Kolarn´ Henriksson
växte upp i barnfattighusen i Norrbotten och formade grunden till ett
livslångt, passionerat engagemang för arbetarklassens villkor och rättigheter i
Malmfälten. Men han var inget undantag. Nästan de flesta av den autentiska Flammans
anställda journalister eller medarbetare kom från arbetarklassen, få hade
examen från någon universitetsfakultet i journalistik. Att göra
arbetsplatsreportage var som att återvända i livet, till skillnad från de akademiskt
utbildade journalisterna med kanske en annan social klass som bakgrund. Och
beskrivningarna var aldrig överdrivna, de satt i ryggmärgen.
NU LÄSER JAG I GÅRDAGENS Journalisten, Svenska
Journalistförbundets medlemstidning att ”Jonas Ekblom blir ansvarig för
Flammans ekonomibevakning” [1].
Han har ”de senaste fem åren jobbat på Bloomberg, bland
annat som biträdande nyhetschef på det europeiska börsteamet. Tidigare har han
varit ekonomireporter på Svenska Dagbladet och reporter för Reuters i
Washington och Bryssel. På Flamman blir han ansvarig för att bygga upp
tidningens ekonomibevakning”, skriver Journalisten.
”Jag kände att Flamman är rätt ställe att höja blicken över
kvartalsrapporterna, och förklara varför Sverige ser ut som det gör”, säger Ekblom
i intervjun i Flamman, där alstrets chefredaktör, Leonidas Aretakis med
en bild dokumenterar förstärkningen på veckotidningen. Denne är för övrigt krönikör
på kulturredaktionen på Bonnierimperiets flaggskepp, Dagens Nyheter [¡SIC!].

OM ”FLAMMAN ÄR RÄTT STÄLLE” för tidningens prenumererande
aktiespekulanter, om hur Ekbloms tips och kvartalsrapporter ska öka klirret,
låter jag vara osagt.
Men för denne skrivare, som arbetade 34 år på tidningen, är
Journalistens referat lite av ett surrealistiskt pliktskyldigt inlägg. Kan en chefredaktör
för en tidning, där åtminstone namnet är en förpliktelse till dess 120-åriga
historia, dra ned mediet i en grav genom att anställa en journalist från Wall
Street-organet Blomberg, som har arbetat på högerns Svenska Dagbladet, inte som
en opolitisk sportreporter eller köksavsmakare, utan som ekonomisk reporter?
Jag tvivlar inte det minsta på hans journalistiska
kapacitet, borgerskapets medier anställer inte vilka journalistiska blåbär som
helst. Men det som en gång var de norrbottniska gruvarbetarnas verktyg i den
två månader långa strejken 1969-1970, anställer i dag inte bara en presschef
från Bukowski, där hon gör gemensam sak med den sionistiska folkmordslobbyn och
ondgör sig över den svenska palestinasolidariteten, utan dessutom nu tar in en
kille som naturligtvis också har en politisk-ideologisk syn på kapitalismens spekulationsekonomi.
De som påstår att vi journalister är ”neutrala och opolitiska”, hycklar.
Min fråga blir då: Vad vill Leonidas Aretakis med sin
`Flamma´?
FÖR MIG VAR NORRSKENSFLAMMANS Karl Staf en politisk
journalistisk förebild. Ungkommunisten som tog sig till Spanien och stred i tre
år i den Internationella Brigaden mot general Francos fascistiska horder. Vid
hemkomsten reste han över sundet och anslöt sig till den danska
motståndsrörelsen, greps av tyskarna som satte honom på ett tyskt tukthus som
befriades 1945 av USA-trupperna. Därefter skickades han som reporter till
Moskva och därefter till Kina efter revolutionen 1949. Som om detta inte var
nog, bosatte han sig på Kuba efter den revolutionen, reste över hela Latinamerika
och rapporterade till Norrskensflamman dagligen. Och den 19 juli 1979, landade
han på Managuas internationella flygplats till och med INNAN Daniel Ortega och
den sandinistiska revolutionsledningen hade anlänt från Nicaraguas andra stad, ”Revolutionens
huvudstad”, Leon.
`Kolarn´ Henriksson var också den genuina pedagogiska berättaren.
Han var den ende reporter som tilläts att delta i strejkkommitténs möten.
Varför? För gruvarbetarna litade inte ett smack på övriga mediers ”specialutsända”,
som bevakade den unika strejken som fördes till seger. Gruvarbetarna visste att
de kunde lita på Flamman, i alla väder.
 |
| 17 oktober 1987. Det var då det. I vinjetten på dagstidningen hade vi den klassiska devisen ”Proletärer i alla länder, förena eder”! Nu väntar vi bara på att på Aratakis `Flamma´ står det ”Aktiespekulanter på Börsen, förena er”! |
FÖR TIDNINGEN VAR ETT FÖRSVAR och verktyg i kampen
för drägligare arbetsvillkor i gruvorna, hamnarna, varven, i skogen och övriga
arbetsplatser. De övriga satte ofta en kniv i ryggen på arbetarna när det socialdemokratiska
ledargarnityret, såväl bland partiets som LO:s ledning försökte splittra
arbetarna.
Därför, när insamlingslistorna till Flammans ekonomiska
insamling ”Tusen Fasta Viljor” gick runt kaffebordet på fackmöten eller
partimöten, satte gruvarbetarna, kvinnorna och andra sin namnteckning och en
sedel i gemet på pappret. Några dagar senare stod namnet tryckt på en eller två
av sidorna i tidningen. Så överlevde tidningen, inte på att investera på börsen
efter att ha läst ”kvartalsrapporten”.
 |
| Sara Lidman var, precis som Kolarn, älskad av gruvarbetarna. För varken hon eller han talade till utan med gruvarbetarna. |
NÄR JAG PÅ NÄTET sökte efter just detaljen om Kolarns
uppväxt i de så kallade `barnfattighusen´ i Norrbotten, kunde AI ge en
skildring av `Kolarn´ som förmodligen den dåvarande kolugne chefredaktören Alf
Lövenborg hade instämt i till 100 procent. Och jag lägger in denna kommentar
nedan från `AI-kollegan´ som en illustration på den i dag avgrundsliknande
skillnaden på gårdagens Flamman och dagens.
Trist att denna den svenska arbetarklassens konsekventa dagstidning,
som överlevde mordbrand och ekonomisk krigföring, har begravts av DN-krönikören
och hans tidningsstyrelse [2].
Dick Emanuelsson
Anställd 1984-2017
[1] https://www.journalisten.se/nytt-om-folk/jonas-ekblom/
TIDNINGSSTYRELSE
Ordförande: Mats Johan Einarsson (f 1960).
Ledamöter: Personuppgift Skyddad (f 1971), Magnus
Bjerg Sturm (f 2001), Gabrielle Evelina Nikki Erikstedt (f 2000), Elin
Birgitta Grelsson (f 1983), Ann Kersti Ighe (f 1968), Ingela Marlene Karlén (f
1979), Karl Rasmus Natanael Landström (f 1985), Rasmus Petter Linusson (f 1994).
[2]
https://www.allabolag.se/befattningshavare/tidningsföreningen-norrskensflamman-upa/stockholm/förlagsbyråer/3NT4SRFI5YEI7
 |
| Den 3 mars 1940 sprängdes Norrskensflamman. Två barn, två kvinnor och tidningens kassör mördades i mordbranden som utfördes av polischefen i Luleå, två officerare på regementet och två journalister på högerns Norrsbottenskuriren. De fick löjligt låga straff. Inramade bilder på Karl och den kubanska revolutionens seger 1959. |
AI om Kolarn:
”KOLARN” HENRIKSSON (Elow Henriksson) var redaktör på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman
och en av de mest framträdande röster som skildrade den stora gruvstrejken i
Malmfälten 1969–1970. Hans texter och rapportering kom att spela en central
roll för hur gruvarbetarnas kamp uppfattades, både i Norrbotten och i resten av
landet. [1, 2,
3]
Genom sin berömda och detaljerade strejkdagbok,
”57 dagar som skakade hela etablissemanget”, gav han en röst åt de nära
5 000 gruvarbetare vid LKAB som gick ut i den historiska, vilda strejken. [1, 2]
Kolarn Henrikssons syn på gruvstrejken
Kolarn Henriksson rapporterade inifrån rörelsen
och skildrade strejken som en nödvändig och oundviklig explosion mot LKAB:s
ledning och det rådande fackliga etablissemanget. [1]
- Kampen för människovärdet: Henriksson lyfte ständigt fram att strejken handlade om långt mer än
bara pengar. Han betonade arbetarnas krav på att få bort ”herre-hund-mentaliteten”,
tidshetsen (genom det avskydda UMS-systemet) och den människofientliga personalpolitiken.
[1,
2]
- Kritik mot facktopparna: Han var djupt kritisk mot ledningen för Svenska
Gruvindustriarbetareförbundet och LO (med Arne Geijer i spetsen). I sina
texter beskrev han hur fackföreningstopparna och ”förbundspamparna”
försökte förhandla över huvudet på arbetarna och tvinga dem tillbaka till
gruvorna. [1, 2]
- Kvinnornas betydelse: Henriksson var en av få journalister som tidigt och konsekvent lyfte
fram gruvarbetarhustrurnas och döttrarnas avgörande roll i konflikten. Han
beskrev hur deras organisering, plakatdemonstrationer och moraliska stöd
var fundamentalt för att hålla strejkfronten enad i den bitande
vinterkylan. [1, 2]
Gruvarbetarnas relation till ”Kolarn” och
Norrskensflamman
För de strejkande gruvarbetarna blev Kolarn
Henriksson och Norrskensflamman en viktig motvikt till den etablerade
Stockholms- och socialdemokratiska pressen (såsom Aftonbladet), som
arbetarna ofta upplevde som lögnaktig eller fientligt inställd till den vilda
strejken. [1]
När gruvarbetarna formulerade sina krav – bland
annat om att LKAB skulle lämna Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och att
förhandlingarna skulle ske öppet i Kiruna istället för i Stockholm – fann de en
direkt bundsförvant i Henrikssons rapportering. Hans dagbok dokumenterar hur
stormötena i Kiruna och Malmberget bar fram en stark enhetskänsla: ”En för
alla och alla för en”. [1]
Strejkens slut och eftermäle
När 27-mannadelegationen den 3 februari 1970
slutligen röstade för att rekommendera en återgång till arbetet, citerade
Henriksson strejkledningens ord: ”Kampen är ingalunda slut. Det är bara det,
att den nu ändrat karaktär. Nu förs den kring förhandlingsbordet.” [1]
Tack vare Kolarn Henrikssons och andras dokumentation
(såsom dokumentärfilmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad) har
gruvarbetarnas perspektiv bevarats och fortsätter att betraktas som en av de
absolut viktigaste vattendelarna i svensk modern fackförenings- och
arbetsmarknadshistoria. [1, 2]
Webb: https://dickema.com/flamman-fran-ett-verktyg-i-klasskampen-till-radgivare-for-tidningens-prenumererande-borsspekulanter/