Riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson
(v) missriktade hyllning till ”Slaktaren” Mannerheim
Riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson (v) hyllning [1]
till finsk ”frihet” förkroppsligad av den finska
fascismens 30,000 döda i de Vitas fångläger (1919) efter klasskriget och ”Slaktaren”
Mannerheims 14 utrotningsläger (1941-1944), möter starka reaktioner på hennes
Twitterkonto (se i slutet av artikeln).
Hon skrev den 3 april, 2023, direkt på plats för Mannerheims grav:
”Ett land som har varit i krig och genomlevt ockupation behöver platser för
att minnas och hedra de som kämpade för frihet. Och de som dog”.
Det lite ironiska är att Mannerheim var general i tsarens OCKUPATIONsarmé i
Finland.
Mannerheims "grav och Hjältekorset", skriver Hanna Gunnarsson på sitt Twitterkonto.
För HANNA GUNNARSSON, som till
yrket är lärare måste en historisk allmänbildning vara ett måste. Hon är vidare
vänsterpartiets ledamot av det i dag enormt viktiga riksdagens Försvarsutskott.
Hon är därmed partiets försvarspolitiska
talesperson. Ytterligare uppdrag har hon som suppleant i Utrikes-
och Kulturutskottet.
Vem gav Finland dess självständighet?
Finland fick sin självständighet tack vare Oktoberrevolutionen den 25-26
oktober 1917 i Ryssland. Dekretet om
Finlands Självständighet var ett av Lenins första dekret och det innebar en
nyvunnen frihet för Finlands arbetare och bönder. De reste sig och hade makten
i tre månader; januari-maj 1918, fria från en tyrannisk regim.
Så här beskriver Wikipedia självständighetsprocessen:
1). ”Den 15 november 1917 påbjöd
bolsjevikerna allmän självbestämmanderätt, innefattande rätten till
fullständigt utträde, ”för Rysslands folk” (vad som i praktiken skulle bli
de framtida sovjetrepublikerna, vilket Finland svarade genom att rösta för sin
självständighet, reds. anm.). Samma dag
antog [den finska] lantdagen en
förklaring varigenom den temporärt tog på sig [den ryske] monarkens maktbefogenheter i Finland”.
2) ”Efter oktoberrevolutionen och Lenins maktövertagande stärktes tanken på självständighet i
Finland. Den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag under ledning av P.E. Svinhufvud, landet för självständigt, vilket omedelbart understöddes
av Folkkommissariatet i Moskva. Den 4 januari 1918 kom Rysslands
officiella erkännande av Finlands självständighet”.
Den 6 december (1918) beslutade lantdagen i Helsingfors att anta självständighetsförklaringen,
efter en omröstning där 100 ledamöter röstade för Svinhufvudministärens förslag
och 88 för den socialdemokratiska oppositionens motförslag.
Och vad bestod Svinhufvudministärens förslag i? Jo, att Fredrik Karl av Hessen skulle väljas till
Finlands kung – i enlighet med regeringsformen från 1772 men i strid mot
självständighetsförklaringen där man utropat en republik. Perh Evind Svinhuvud var riksföreståndare.
Men både Hessen som Svinhuvud insåg att de inte kunde hejda historiens gång
(verkar bara vara Sverige och några andra fördummande monarkier som håller fast
vid det mest antidemokratiska styressätt mänskligheten har upplevt) och Hessen avgick
innan han ens hade tillsatts på kronan och Svinhuvud avsade sig posten som
Riksföreståndare.
Ungefär som när en despotisk regim har fallit men jänkarna vill se en annan
person på presidentposten med annat namn men med SAMMA proamerikanska politik
som tidigare.
Klasskriget
Men de fattiga, arbetare och bönder, ledda av det socialdemokratiska
partiet ville republik och grep alltså makten och behöll den mellan den 7
januari till den 15 maj 1918.
De Vita, den rika överklassen med ett stort inslag av den svenska
minoriteten i Finland, bland dem general Mannerheim begärde militär hjälp av
Tyskland för att slå ned den nya folkmakten. Kejsaren skickade 13,000 av sina
främsta ur sin elitbataljon. På de Vitas sida anlände också 500–1 000 svenska
frivilliga samt 1737 polacker från polska legionen (dessa polska fascister
lever upp igen i Ukraina, reds. anm.).
Folkmakten slogs ned och i blod
De Vitas hämnd var grym. Enligt officiella siffror, och jag tar dem från
Wikipedia som knappast kan anklagas för ”revolutionära sympatier” dödades 5199
i strid, 7000–10,000 avrättades, 2000 blev saknade, 11,000–13,500 dödades,
avrättades i fångläger. Ryssar som deltog i striderna på de ”Rödas sida”
förlorade 900-1 000 män i strid medan 550-600 avrättade
Totalt: 27,400–33,100 döda från de
”Röda”.
I spetsen för hämnden och de rikas ”frihet” gick Hanna Gunnarssons frihetsgeneral,
mannen från den aristokratiska adeln, Carl
Gustav Emil Mannerheim, även kallad ”Slaktaren från klasskriget”. Som en
kuriosa; generalen kunde varken läsa eller skriva på finska förrän han fyllt 50
år, enligt Wikipedia. Han var av vitgardistisk svensk adel.
Mannheims fick sin militära och politiska skolning i ”Hennes
Majestät Maria Fedorovna Romanovas riddargarde i Sankt Petersburg”. I januari 1891 överfördes Mannerheim till detta
Riddargarde medan hans familj ”arrangerade hans äktenskap med Anastasia
Arapova, dotter till en rysk general, av ekonomiska skäl”, tillägger Wikipedia.
Med andra ord:
Vem OCKUPERADE vem och vem gav Finland sin nationella suveränitet och
oberoende som STAT?
Klassmässig frihet
militära konflikter bör ha en plats där de finner sin sista vila. Det är också nödvändigt att skapa sådana mekanismer efter ett krig eller konflikt att en nationell försoning åstadkoms som kan övervinna trauma och hat.
Men Gunnarsson bör vara mycket mer försiktig nästa gång i sina uttalanden,
i synnerhet med tanke på att hon representerar ett parti som varit en del i den
historiska kampen och konflikterna i världen. Att göra schematiska uttalanden
och ge sken av att general Mannerheim var en man i hennes och hennes partis
smak är att våldföra sig på sanningen. Eller att babbla om frihet i största
allmänhet och lägga sig sida vid sida med liberalernas klassmässiga syn på
”frihet”, straffar sig alltid.
Låt oss syna generalen vidare.
Mannerheims fjorton koncentrationsläger
I veckan som gick såg jag ett inslag i RT (här i Honduras har vi RT på alla
kabeltevekanalers tablåer, med andra ord ingen importerad Censurens Järnridå
från EU/USA utan en bred pressfrihet) som handlade om de finska
koncentrationslägren, 1941-1944. Den förening av de anhöriga eller de direkta
offren som placerades i dessa läger hade jag personligen inte en aning om. Och
jag har läst flera böcker om såväl klasskriget 1918-1919 som det så kallade ”Finska
vinterkriget” och det senare ”Fortsättningskriget”. Därför var programmet om
dessa finska koncentrationsläger en oerhört intressant nyhet för mig.
Jag sökte på Google och hittade flera intressanta källor varav jag fastnade
för en spansk. Skulle jag citera en rysk källa skulle den inte uppfattas som
trovärdig av de permanenta skeptikerna, de som i dag är oemottagliga för
detaljer, argument och historiska sammanhang. Däremot är en källa från
Natolandet Spanien högst trovärdig.
Ett av de 14 finska koncentrationslägren. En av tre ryska krigsfångar avled här på grund av den brutala grymma behandlingen. Mannerheimen var den starke mannen.
Svenska och finska forskare
Journalisten Pablo Fernández-Miranda
skrev den 28 maj 2020 en intressant artikel [2] på detta tema på basis av flera intervjuer och vittnesmål från de
överlevande från de finska koncentrationslägren.
”Det fanns minst fjorton koncentrationsläger, kanske det viktigaste, sett
till civila, det i Petrozavodsk. I det fanns det, beroende på källan,
mellan 64,000 och 69,000 fångar från den ryska armén. När det gäller befolkningen
i Sovjet-Karelen, fanns det 83,000 civila fångar utan några andra kriterier än
rent etniska med tanke på att de är relaterade till Sovjetunionen. Ungefär
20,000 av de ryska krigsfångarna dog, nästan en av tre, vilket ger en
uppfattning om de förhållanden under vilka de befann sig”
Det handlar alltså inte om ryska 'propagandakällor', naturligtvis finns det
helt logisk också sådana. Men den spanske reportern citerar i första hand
forskare som svensken Lars Westerlund, finländarna Antti Kujala, Juha Pohjonen,
Oula Silvennoinen, Pekka Kauppala och Ida Suolahti.
Fernández uppger också att de14 lägren i Finland inte var ”läger för den slutliga lösningen” men
jo, det var koncentrationsläger.
”Dess existens verkade blekna eller ”vittvättades”, men dokumenten som
dyker upp i samband med desklassificeringen är chockerande. Data som de
som avslöjats av svenska och finska forskare, citerade av Guillermo Tabernilla
och Ander González i Basque Combatants in
World War II, chockerar.
Frivilliga i Röda Armén
I Röda Armén fanns det frivilliga spanska soldater. Sovjetunionen var den
enda stat i världen som kom till den Spanska Republikens (1931-1939) försvar
med logistisk, militärt och politiskt stöd. Detta samtidigt som Hanna
Gunnarssons demokratiska väst/värld tittade på och tillämpade
”NON-INTERVENTIONS-PAKTEN” medan det fascistiska Mussolinis Italien och Hitlertyskland
gav general Franco stöd i form av vapen och flyg. Detta bombade bland annat
Gunnarssons landsvänner i skyttegravarna, den förkrossade majoriteten av
medlemmar i det parti som Gunnarsson senare skulle bli medlem i men avsvära sig
allt av dess stolta förflutna.
Av den svenska Internationella Brigaden begravdes 173 svenskar i spansk
jord, den förkrossade majoriteten av de 700 var medlemmarna i Brigaden
tillhörde det kommunistiska partiet, SKP och dess ungdomsförbund, SKU.
Efter att general Franco besegrat Republiken och regeringen Frente Popular tog Sovjetunionen emot
tusentals spanjorer, många barn. Många av de överlevande spanjorerna anslöt sig
till Röda Armén så som tusentals sovjetiska frivilliga internationalister hade
gjort i Spanien, 1936-39.
Det Hitlerallierade Finland
Flera av dessa spanjorer deltog i Röda Armén som intog den delen av Karelen
som Stalin hade föreslagit Finland att byta ut mot ett fyra gånger så stort
område. Motivet var enkelt och det handlade om att undvika att tyskarnas
långskjutande kanoner skulle kunna beskjuta miljonstaden Leningrad.
Men varför ställde Stalin det förslaget till den FINSKA regeringen?
Helt enkelt för att Finland var allierat med Hitler, det Finland som
Mannerheim ledde och formaliserade sin makt i egenskap av president 1944-46.
Där har vi Hanna Gunnarssons hjältegeneral och hans ”kamp för friheten” och mot
”ockupation”. Från vad och vem? Hanna.
De fem mördade på Norrskensflamman
Och i det kriget, 1939–40, som påstods vara ”Finlands sak är vår”, utsattes Gunnarssons partikamrater för spott
och spe. Hela den kommunistiska pressen i Sverige som hennes partiorgan Ny Dag
transportförbjöds. Hetsen kröntes med sprängattentatet mot dagstidningen Norrskensflamman.
Fem människor mördades av den svenska fascismen som i Luleå utgjordes av
stadens polischef, två officerare från infanteriregementet och två anställda på
högerns Norrbottenskuriren. Flammans `brott´ var dess ståndaktiga och
principiella hållning mot krigsaktivisterna i Finlandsfrågan.
Tortyren i de finska lägren
Spanjoren CELESTINO FERNÁNDEZ-MIRANDA (kanske är journalistens far?) var en av dessa krigsfångar. I ett
uttalande han gjorde för forskningsarkivet 'Inmaculada
Colomina Limonero' (som jag antar är katalansk), i artikeln ”Dos
patrias tres mil destinies”, ”Två hemländer, tre
tusen öden”, säger han:
”Vi var så drabbade av eländet, så utmattade att vi vid den tiden inte
brydde oss, om de dödade oss eller tog oss till ett koncentrationsläger (i
Tyskland). …/… där skulle vi vara ungefär tusen fångar. Det var
hemskt, det fanns bara en brunn – svart – för alla...”
FLORENTINO PÉREZ var en annan fånge:
”Arbetet var hårt och till och med outhärdligt, de gav oss inte en chans
till en paus, inte ens för att dricka lite vatten. Och under arbetet fick du
inte prata med någon av dina kamrater. Då riskerade du att bli piskad tills du droppade
ner, svag och maktlös. Jag som inte kände till lägrets regler ville en gång
hjälpa att lyfta en fånge som föll ihop. Och i det ögonblick jag gjorde det
kände jag en pisksnärt på min rygg som om huden skulle slitas av. Mina knän
veknade och jag föll platt ned med mitt ansikte mot marken.../...många av våra
vänner i fångenskap hade upphört att existera som ett resultat av den
misshandel och svårigheter de utsattes för. Vi var offer för den grymmaste behandlingen,
som om vi inte vore människor för dem. Det ledde till att vi i våra samtal sa,
att det var bättre att dö på ett slagfält än att bli en krigsfånge”.
Ovanstående är egentligen bara fragment, men viktiga detaljer där man inte
kan gå förbi och i största allmänhet tala om frihet” utan att tala om VEMS
FRIHET och VILKENS slags frihet vi talar om.
För min tid som medlem i det parti som Gunnarsson är medlem i är ovanstående
en principiell självklarhet. Det finns ingen frihet som står ovanför de sociala
klasser som Marx så väl beskrev i det Kommunistiska Partiets Manifest.
Var inte rädd, Hanna, tillämpa strofen som partiets och ungdomsförbundets
eget rockband, RÖDA KAPELLET skrev och sjöng:
”Vi alla som börjat
fundera.
Sök sanningen till
varje pris,
Även om den leder dig
till helvetets portar,
så banka på”!
För sanningen om general Mennerheim återfinns inte i din Twitterkommentar,
Hanna.
Dick Emanuelsson
Tegucigalpa-Honduras
KOMMENTARER på Gunnarssons
Twitterkonto:
Jonas Lundgren, @VJonasLundgren:
Den vite slaktaren. En framträdande fascistisk medlöpare som satte våra
kamrater i koncentrationsläger...
Philip Ung, @ung_philip:
Kun uljaat punakaartilaiset marssivat, niin köyhälistö iloitsee ja lahtarin
sydän vapisee!
Fjärde Oktober, @serkeftin031:
Ett monument som pissar på tiotusentals släktingar till de tiotusentals
röda i koncentrationslägren som slaktats av den vita slaktaren.
Niklas Lindgren, @Photogeniclas;
Mannerheim ledde masslakt av arbetare under inbördeskriget och allierade
sig med Hitler. Fast det är väl inne i Europa med nazi-white-washing så varför
inte även från Vänsterpartiet.
Bosse Johansson, @JohanssonBosse:
Att hedra denne Gustav Mannerheim är provocerande, särskilt om man anser
att man anser att man står till vänster politiskt. Mannerheim var ansvarig för
arbetarslakten 1918 i Finland. Han tjänstgjorde i tsarens armé och lierade sig
med nazityskland under fortsättningskriget.
Tinker Tailor, @TinkerTailor534;
Vad är det för fel på dig?
Noter:
[1] Hanna Gunnarssons Twitter
https://twitter.com/gunnarssonhanna/status/1642851519107063808/photo/1
[2] Españoles en campos de concentración finlandeses (1941-1943)
https://www.nuevatribuna.es/articulo/global/espanoles-camposdeconcentracion-finlandia-19411943-guerracivil-memoriahistorica-iirepublica/20200528204526175441.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.