1971-1972: Från hyresstrejken i Umeå, Uddevalla till Ayotzinapa, Mexiko

 

Ayotzinapa, Mexiko, den lärarhögskola för fattiga bönders söner och döttrar, en veritabel revolutionär bastion i ett sekel. 43 studenter kidnappades den 26 september 2014. De kremerades i ugnar av en kombinerad styrka som utpekas som den lokala 26:e armébataljonen och den politiska drogkartellen i staden Iguala.

1971-1972: Från hyresstrejken i Umeå, Uddevalla till Ayotzinapa, Mexiko

Knut Lindelöf skriver [1] om studenternas hyresstrejk i Umeå.

Här är mina erfarenheter av en liknande hyreskamp, men i Uddevalla i början av 1972.

 

JAG MINNS KAMPEN bland studenterna i Umeå väl. Vi kom efter, vi som var hyresgäster på det nybyggda bostadsområdet Hovhult, i Uddevalla, en majoritet av hyresgästerna var arbetare på Uddevallavarvet.

Det allmännyttiga Uddevallahem hade aviserat och beslutat om en rejäl hyreshöjning, enligt ”bruksvärdesprincipen” för de 700 hyresgästerna. Och så dök det upp en kritisk insändare i lokaltidningen Bohuslänningen om hyreshöjningen från en ung kvinnlig hyresgäst, nästan granne med mig.

I VPK-föreningens lokal på Tallvägen 2 samlades vi varje måndagskväll rent informellt för att utbyta lite skitprat, men också politiska frågor, så klart. Vår ordförande, lokföraren som kom att bli min politiske mentor, Olof Nilsson, bördig från Piteå menade att vi som bodde i området, läraren Ingemar Törner och jag borde ta kontakt med kvinnan, som jag dessvärre inte minns namnet på men som var partilös, vilket var viktigt för att de antikommunistiska gråsossarna i Hyresgästföreningen inte skulle få förevändningar för att anklaga och hetsa mot den kamp som vi förberedde nere i källaren, där vi hade vår lilla partiexpedition.

Och det gjorde Törner, mer vältalig och diplomatisk än denne grovplåtslagare.

 

ETT MÖTE MED KVINNAN sammankallades och vi kontaktade ytterligare en ung partimedlem i området som deltog i mötet med ”Gun”, som vi kan kalla henne.

Mötet blev en framgång och vi beslöt, mitt i vintern att sammankalla ett stormöte för hela området på ett dagis, där kvinnan hade sitt barn. Personalen sa ”visst, kom bara hit” och det gjorde mer än hundra personer.

Där beslöts att utse ett ombud i varje hus, som bestod av 3–4 uppgångar med fyra plan av lägenheter. Och vi lyckades skapa en verklig organiserad kommitté, nästan i stil med CDR-kommittéerna på Kuba (”Kommittéerna för Revolutionens Försvar”).

Varje ombud/kontakt tog i sin tur kontakt med varje hyresgäst i sitt hus. Tänk på att det var cirka 700 hushåll och vi lyckades få cirka 550 hyresgäster att skriva på att avsätta en tredjedel av sin hyresavgift på ett postgirokonto varje månad till ett konto på Länsstyrelsen. En helt laglig åtgärd till skillnad mot Umeå-strejken. Därför var Uddevallahem tvungna att stämma oss efter tre månader, annars skulle bolaget förlora dessa pengar.

 

OCH EFTER TVÅ MÅNADER ville Uddevallahem ha förhandlingar. Uppgörelsen blev en liten smärre hyreshöjning jämfört mot de 10–12 procent de hade beslutat om i ”samarbete” med gråsossarna i Hyresgästföreningen.

Dessa hade i Bohuslänningen sakta men säkert så smått börjat att hetsa mot oss i Vpk och talade om att ”kommunisterna fiskar i grumligt vatten”, med det sedvanliga skitpratet om Stalin, Sovjet, etc.

Men det slog jävligt illa ut. Inför Hyresgästföreningens möte i Uddevallaföreningen invaldes Ingemar Törner i styrelsen, varvid flera av de värsta gråsossarna nästan fick hjärtsnörp och ville avstå sin plats.

Min enkla person ville den ledande sossen och riksdagsledamoten från Bohuslän värva till (s) och han lovade mig också en riksdagsplats, som jag artigt men bestämt tackade nej till.

”Gun” och jag invaldes till Hyresgästregionens avdelningsfullmäktige och som sådana tillbringade vi en helg på Lysekils stadshotell där den verklige Hyresgästbossen, Erik Svensson, en lismande listig i pannan svettig varelse försöket vrida det politiska innehållet mot ”element som försöker splittra hyresgäströrelsen”. Senare på kvällen, efter middagen i den stora restaurangen satte han sig vid vårt bord med en whisky i handen och försökte också manipulera för att ”vinna oss”.

Men det sket sig, för Svensson.

Ovanstående är bara några fragment från hyresgästkampens 1972.

I Angered i Göteborg samma år försökte också hyresgästerna att starta något. Men våra kamrater i KFML:r hade en dåliga vana att tro att ”varje rörelse bland massorna skulle kunna kanaliseras i utvecklandet av en socialistisk revolution” varvid folk muttrade och antingen lämnade lokalen eller vägrade att ansluta sig till ”stollarna”!

 

JAG TROR OCKSÅ PÅ RÖRELSEN bland massorna. Men har efter drygt 50 års arbete bland massorna, där som här, har jag förvissningen om att under kampens gång formas det politiska medvetandet. Det går inte att göra tvärtom; först skapa marxist-leninister till 110 procent för att därefter starta kampen. Det tror jag även kamraterna i det som ersatte ”R” med tiden också insåg.

Men det var en härlig tid. Så otroligt annorlunda som dagens ”multimediakamp” deformeringen av inte bara en utan kanske två generationers politiska och kollektiva känsla.

Men visst, ” Utan revolutionär teori, ingen revolutionär praktik” som Lenin inympade i bolsjevikerna i Teserna från april 1917”! och som Olof Nilsson, en bokstavlig arbetarintellektuell inpräglade i oss unga varvsarbetare och andra partimedlemmar i Uddevalla.

Och så står det på en av dörrarna i studenternas hus i Ayotzinapa, Mexiko, den lärarhögskola för fattiga bönders söner och döttrar, en veritabel revolutionär bastion i ett sekel varifrån 43 studenter kidnappades och kremerades i ugnar av en kombinerad styrka av armébataljonen och den politiska drogkartellen i staden Iguala.

Skillnad i kampen och dess former?

Visst, men huvudfienden, då som nu, där som här är exakt densamma.

Dick Emanuelsson

f.d. hyresgäst på bostadsområdet Hovhult, Uddevalla 1972, numera i Latinamerika sedan år 2000

[1] Mitt politiska liv… (del 3) – Hyreskampen och mötet med Folket i Bild/Kulturfront
https://www.lindelof.nu/mitt-politiska-liv-del-3-hyreskampen-och-motet-med-folket-i-bild-kulturfront/

 

"Om jag går framåt, följ mig.
Om jag stannar upp, puffa på mig.
Om de dödar mig, hämnas mig.
Om jag förråder er, döda mig"!

Påpekande om Röda Kapellet

Röda Kapellets blåsorkester i Lund, fyller 40

TEGUCIGALPA / 2014-08-17 / Den 3 juli skrev Jesper Weithz i Flamman att blåsorkestern Röda Kapellet fyllt 40 år. Stort grattis till dessa verkliga entusiaster.

Jag vet inte om man kan kalla den för föregångaren men det fanns redan 1971 en Röda Kapellet som året senare blev två av samma grupp; en akustisk och en elektrisk.

Den senare gruppen blev stora och Tommy Rander, dåtidens mest kände musikrecensent av framför allt progressiv musik och redaktör till magasinet Musikens Makt, menade att Röda Kapellet var det vassaste “partibandet” på den tiden. Rander var före detta sångare i The Shakers och som tonåring såg jag Göteborgsgruppen när de turnerade på Göteborgs ungdomsgårdar för att göra rätt för epitetet “Sverige Rolling Stones”: Rander var så klart “Sveriges Mick Jagger” och truten hade ungefär samma bredd som Jaggers.

Bohusläns kommunister döper

Men Röda Kapellet fick sitt namn på en årskonferens 1971 i Bohusläns partidistrikt för vpk. Gruppen uppträdde under en paus i förhandlingarna på partiets gård i Mölndal, ett stort hus som hade byggts upp och finansierats av partidistriktets medlemmar. Tomas Elvén, som spelade gitarr och sjöng presenterade gruppens medlemmar och uppgav att den fortfarande inte hade något namn. Naturligtvis fanns det någon bland ombuden som ville döpa gruppen och då blev det “Röda Kappellet”.

Bakgrunden är att just då gick det en TV-serie om den tyska antifascistiska underjordiska gruppen från det tyska kommunistpartiet med detta namn. Och årskonferensen beslutade, utan att rådgöra med Elvén och Co, att döpa gruppen till Röda Kapellet. Och på den vägen blev det.

Senare delades gruppen som bekant i två och det var det politiska rockbandet som överlevde och som var stora i Göteborg. Gruppen spelade på flera riksträffar för VPK och spelade in flera LP-vinylskivor som är politiskt gångbara i dag kanske mer än någonsin. Ta bara “Låt oss tala Kapitalistiska”, med Yvonne Malmros starka fantastiska röst som i sarkastiska termer klär av mediernas och politikernas manipulerande av politiken bakom ord.

Bildmontaget är gjort med maskinverkstaden på Eriksbergs varv i Göteborg i bakgrunden.

Leninistiska partiteorin

Kapellets ”Lärling” på drygt 15 minuter var en formidabel sammanfattning av kommunistiska ungdomsförbundets kanske mest framgångsrika politiska aktion sedan 30-talet, kampen för ”Lika lön för lika arbete”. Tusentals ungkommunister knackade dörr från Norrbotten till Skåne och samlade in namn för kravet. Kampanjen var en utomordentlig skola för KU-medlemmarna. Jag minns att Järfälla, den KU-klubb jag tillhörde och Sundsvall tävlade om att vinna den ”socialistiska tävlan” mellan ungdomsförbundets klubbar. Sundsvall var några steg eller namn före oss i Järfälla där vi samlade in 5.500 namn i en kommun med drygt 50.000 invånare.

Röda Kapellet gjorde ännu ett inlägg i den politiska kampen när gruppen producerade ”Rädda Varven”, som stod inför nedläggning.

Det var denna kombination mellan ungdomsförbundets kulturarbetare och en nationell kampanj som fick till följd att KU under dessa år hade en stark tillväxt, inte bara i antal medlemmar utan också i politisk medvetenhet. Debatterna var dagliga och konkreta.

"Balladen om Olsson", går inte

för hackor.

Denna ”organisationskultur” stod naturligtvis inte i motsättning till den bredare ”Folkets Kultur”. Tvärtom, på sätt och vis betingade de varandra. Vissa teatergrupper som Nationalteatern, Fria Proteatern eller Narrengruppen samlade enorma massor av publik. Dess kulturella budskap hycklade inte men stod i en nära relation till vad som hände i arbetarförorten, på Volvo eller på de italienska risfälten.

Men Röda Kapellets sånger var delar av den leninistiska partiteorin om den kollektiva propagandistiska och agitatoriska men också organisatoriska uppgiften inom organisationen. De inympade klasskänsla som få andra grupper lyckades med. R:arnas Knutna Nävar var också framgångsrika.
Men de efterföljande årens politiska utveckling blev kanske inte vad varken Röda Kapellet i Göteborg eller undertecknad hade tänkt. Men det är en annan historia.

Kulturens digitala nollor och ettor

1970-talet var ett fantastiskt decennium med segrar för befrielserörelserna i Indokina och Afrika, med en intensifierad politisk konfrontation i Latinamerika och Europa och där vänstern gick framåt, också i Sverige. Och jag vill påstå att det var grupper som Röda Kapellet, både i Göteborg som i Lund, Malmö och Stockholm som bidrog till att lyfta den politiska kampen. De utgjorde en enorm bred flora av kulturarbetare som gjorde att 70-talet utmärkte sig på samma sätt som kommunisternas breda kulturarbete på 1930-talet med både musik- och teatergrupper.

I dag saknar jag den tiden. Moderna mobiler med diverse “appar” verkar ha tagit över. Folk pratar inte längre med varandra utan sluter sig in i en fiktiv värld när de sjunker ned på sätet på pendeltåget eller bussen hem. Den sociala, kulturella och fysiska kontakten har ersatts av digitala nollor och ettor via Facebook eller Twitter.

Eller som en kulturarbetare sa till mig här i Honduras med 70 procents fattigdom: “En fattig honduran utan en mobiltelefon är en olycklig fan”!

Så långt har det gått i fördummandet av människan, såväl här som där.

Och under tiden blir de digitala vålnaderna ”lätta byten för den härskande klassen”, som vi sa på 1970-talet.

Dick Emanuelsson

http://youtu.be/AMBeSbKk_18

Lärlingslåt

Ja, sista skolåret va' slut, 9 t p var den linje man gick.
20 timmars verkstadsarbete va'en del av den utbildning man fick.


Ja, sen var det så dags för yrkesskolan,
en utbildning anpassad helt till fabrikernas behov.
Där formas man vidare, härdas, kantigheter slipas bort.
Och föll man in i mönstret fick man flitpengar
ur yrkesskolans pott.


Ja, även om de ändrar beteckningarna kan dom
aldrig få bort skolans klasskaraktär.
9 y, 9 tp, dom må kalla det vad dom vill.
Det är ändå arbetarbarnen som aldrig kan sitta still.


Min farsa han klaga' alltid på den lön han fick.
Han sa, det räcker knappt till hyra mat och dryck.
När jag bodde hemma blev jag utled på hans prat.
Men nu förstår jag bättre — det var inte något tjat.


Det vet jag nu efter en månad som lärling.
Det hänger på lönen som jag knappast har sett.
Det hänger på hyran som dom höjer i ett.
Det hänger på facket som sitter och tiger.


Skall man finna sig i situationen,
efter sex veckor på skolan kommer man ut i produktionen.
Dom kallar det alltjämt för utbildning,
men i kuvertet syns fortfarande ingenting.


Ja, vi utnyttjas som billig arbetskraft,
en av dom billigaste kapitalet nånsin haft.
Ja, vi utnyttjas som billig arbetskraft,
en av dom billigaste kapitalet nånsin haft.


Jag är 17 år och står och fräser kuggar
detsamma gör min polare här intill.
Men när han fyllde 18 bast
fick han 4 spänn mer än mig i hast.


Han är bara 17 år och livet leker
tja la la la tja la la la


Man går omkring och blir en smula förbannad,
inte på polarn - han sliter mer än väl för sina slantar
När man har lust - Ja vi har lust
När man har lust - Ja vi har lust
och sparka dirren och facket i baken så dom kantrar.


Vad är det för avtal dom tecknat åt mig.
Skall jag ha mindre betalt än dig.
Lika lite som ålder och kön
kan skonummer ligga till grund för olika lön.


Man går omkring..


Vad är det för mening med att gå såhär,
tankarna kommer och dom går.
Vad är det för mening med att man går här ensam och svär?
Det känns som om man ingenting förstår.


Vart leder mig mina tankar nånstans?
Vart leder mig mina tankar nånstans?


Med den lilla erfarenhet jag har skaffat mig,
söker jag förstå vart vägarna bär för mig.
Den verklighet dom beskriver har jag inte mycke utav,
och beskrivningarna av livet på fabrikerna som dom
lurade i oss i skolan.


Jag frågar er, lärare:
-Var finns den paradisfabriken?
Och om den finns kan ni väl visa mig var,
och er verklighetssyn stämmer inte längre med min egen,
och era borgerliga lögner duger inte längre som svar.


Vart leder mig mina tankar nånstans?
Vart leder mig mina tankar nånstans?


Men nu får det fan i mig va' stopp.
Facket sitter i flaskan som en propp.
Ordentligt betalt för det jobb vi gör -
när ni förhandlar ställer ni oss utanför.

Reaktionära lärlingsavtal - Vem tjänar på det?
Jo, dom som bestämmer vår utbildning, det kan vi nog se.
Fem spänn i timmer fås av staten i subvention
troligtvis föreslagen av en sossepatron.

Dom kallar det för utbildning och utbildas det gör man,
men för att få bra betyg ska man va' förnöjsam.
Lärlingsavtalet är jävligt effektivt,
men med lön och utbildning är det mesta bara skit.
Våra avtal bestäms av nämnd och kommitté
men där finns inga lärlingar med.

Reaktionära lärlingsavtal...

Man står tillsammans i fabriken och gör samma jobb.
Arbetet man utför det är lika lätt vid varje maskin.
Ja fast vi gör samma
Ja fast vi gör samma
Ja fast vi gör samma pryl
är lönen ej lika
är lönen ej lika - Vem tjänar på det?
Vem tjänar på det?


Stora löneskillnader gynnar bara arbetsköparen.
Stora löneskillnader gynnar bara arbetsköparen.
Stora löneskillnader gynnar bara arbetsköparen.


Lika lön för lika arbete är dom unga arbetarnas krav.
Lika lön för lika arbete är dom unga arbetarnas krav.


Vad är det för avtal dom tecknat åt mej.
Skall jag ha mindre betalt för jag är tjej.
Lika lite som ålder och kön
kan skonummer ligga till grund för olika lön.


Lika lön för lika arbete är dom unga arbetarnas krav.
Lika lön för lika arbete är dom unga arbetarnas krav.
Lika lön för lika arbete är dom unga arbetarnas krav.


Vi lärlingar och ungdom av idag
får lägre lön för jobb av samma slag.
Vår enda möjlighet är att kämpa för vår rätt
mot arbetsköpare och det finns bara ett sätt.


Det hänger på vår solidaritet.
Det hänger på oss och vår aktivitet.
Det hänger på att ta kamp i vårt fack.
Det hänger på handling och inte på snack.


Samarbete, kommittéer, samarbete, kommittéer
Snack, snack, snack, snack.
Lösningar i samförstånd, lösningar i samförstånd.
Löften, löften, löften, löften, snack, snack, snack snack


Det hänger på vår solidaritet.
Det hänger på oss och vår aktivitet.
Det hänger på att ta kamp i vårt fack.
Det hänger på handling och inte på SNACK.