Bör facket ge upp inför nyliberalismen?

Medan de svenska facken famlar eller mumlar reser sig de tyska facken mot nyliberalismen och TTIP.

Bör facket ge upp inför nyliberalismen?

Av Dick Emanuelsson
 
– I det stora hela för fackföreningsrörelsen en förlorad kamp. Facket håller desperat fast vid gårdagens medicin i stället för att presentera nya lösningar.

Det säger Guy Standing, ekonomiprofessor vid University of London och tidigare toppekonom hos ILO och författare till boken Prekariatet. Uttalandet gör han i en intervju av Karin Bromander i Arbetsvärlden. Bakgrunden är den internationella nedmonteringen av arbetsrätten som en följd av den nyliberala ekonomiska modellen. Den illustreras av Norwegianpiloternas strejk som, enligt Standing, är symptomatisk för en global arbetsmarknad med osäkra anställningar och vad han kallar för “en stelbent fackföreningsrörelse”.

Förlorade sociala rättigheter

– Pilotstrejken är extra intressant för att de försöker protestera mot en global trend. Bara i Europa kan vi se miljoner människor som inte bara har osäkra anställningar, utan som inte heller är uppbackade av sociala anställningssystem, säger Standing till Arbetsvärlden.

Han menar att den nordiska modellen, det vill säga numerärt starka fackföreningar och folkrörelser, måste genomgå en förändring och anpassning till tiden vi lever i nu. Standing talar om ett “stort överskott på arbetstagare”. I klartext talar han om den reservarmé av arbetslösa som de återkommande cykliska kriserna inom det kapitaliska systemet vart 7:e eller 8:e år genererar. “Därför måste vi hitta nya modeller”, är Standings recept som handlar om att facket i princip ska anpassa sig till “modellen”.

Uttalandet står i bjärt kontrast till de svenska fackens ståndpunkt. De inser att de politiska styrkeförhållandena har försämrats för de anställda. Men att lägga sig för en gigantisk motståndare är inte lösningen, istället måste organisering och solidaritet vara svaret, hävdar delar av facket.

Men varken LO, TCO eller Saco utnyttjar den starka numerär som facken i Sverige förfogar, ännu.

Svenska facken och TTIP

Nyligen tecknades ett frihandelsavtal mellan EU och Kanada, CETA, som fått kritik från fackligt håll. Cecilia Fahlberg, Unionens ordförande, säger att det är viktigt att se till att arbetstagares rättigheter aldrig ses som ett handelshinder, citerar Publikt.

Hennes ståndpunkter kontrasterar till vad Guy Standing hävdar. Han menar att facket måste anpassa sig just till de nya förhållandena som frihandelsavtalen skapar. Det är ingen hemlighet att dessa slår sönder arbetsrätt och arbetsmarknadslagar och i omstruktureringen av de nationella arbetsmarknaderna har skapat en informell jättearmé av anställda utan tidigare rättigheter.

– Vi behöver verkligen se till att få bra frihandel. Vi vet att frihandel ökar tillväxten och det gynnar oss på sikt, menar dock Fahlberg som berättar att de svenska facken inte ens har tagit ställning till det omtvistade investeringsskyddet.

– Både Karl-Petter Thorwaldsson (LO), Göran Arrius (Saco) och Eva Nordmark (TCO), var med under mötet med Bercero och jag känner att det finns en stor gemensamhet där, summerar Fahlberg en kommande ödesfråga för svensk arbetsmarknad.

Det sistnämnda är minst sagt märkligt. Hur är det möjligt att de svenska facken sätter en spik i sitt eget existensberättigade.