Den förre moderate finansministern Anders Borgs och Jacob Wallenbergs föreläsningar om regeringsarbete och synen på kapitalismen, var nog spiken i kistan för (v) som ett vänsterparti.

Vänsterpartiet till sista vilan

Efter att ha tagit del av den senaste tidens häxjakt på riksdagsledamoten Lorena Delgado och kunnat konstatera, att i stället för att försvaras av sitt parti mot ett reaktionärt aggressivt politiskt etablissemang, har Delgado tvingats ”pausa”, på order av v-ledningen som satte en munkavle på henne, och för min del har partiets existensberättigande upphört, av flera anledningar.

Mot en isolerad räddhågsen och politisk ”fuktig” partiledning, som backar och faller ner på knä inför den svenska arbetarklassens naturliga och historiska fiender, har hundratals vänsterpartister, partilösa, en hel solidaritetsrörelse för Palestina, Latinamerika och progressiva människor i allmänhet kommit till Lorena Delgados undsättning. De har öppet uttalat sitt stöd för hennes oegennyttiga arbete, inte bara för det plågade palestinska folket som kämpar för sin överlevnad mot den bestialiska Sio-naziregimen i Tel Aviv och dess lokala tjänstehjon i Sverige, utan också från sin riksdagstaburett har stått upp för andra folk i världen och en värld i fred.

Den livrädda v-ledningen saknar ideologisk kännedom och kunskap att kunna göra skillnad mellan antisemitism och antisionism.

När kommer Nooshi & Sjöstedt att kräva att det Judiska Centralrådet fördömer det sionistiska barbariet i Palestina? Eller är de rädda för att också anklagas för antisemitism?

NÄR INTE ENS DEN BORGERLIGA statsapparatens åklagare ser några möjligheter att driva en process till seger mot en socialist och antiimperialist, utan i stället arkiverar den, då tar partisekreteraren, partiordföranden och ytterligare ett antal ledamöter i vänsterpartiets partistyrelse vid och förlänger ”pausandet” för riksdagsledamoten Delgado. Samma ledning överlämnar sedan ett så viktigt ärende till ett verkställande utskott bestående av fem ledamöter: Nooshi Dadgostar, Lisa Claesson, Maria Forsberg (partisekreterare), Ilyas Hassan och Isabell Mixter [1], med all säkerhet med målet att få Delgado att avsäga sig sitt riksdagsuppdrag och kanske till och med lämna partiet. Men hon är vald av folket och hon har ett massivt folkligt stöd, vilket de senaste 3–4 veckorna har visat.

DEN KAPITALISTISKA STATENS medier (Wallenberg & Bonnier) intensifierar därför den politiska häxjakten och drevet och citerar ministrar och alla andra med ”tyngd” i Sverige. Som den politiska högerns Ulf Kristersson som pressar v-ledaren: ”Var går egentligen gränsen för Nooshi Dadgostar?”

Den i vapenindustrin aktiespekulerande utrikesministern, Margret Stenergard räds inte att flyga till Tel Aviv mitt under intensivt bombardemang och dagliga massakrer av palestinska barn, kvinnor och gamlingar, bomber som raserar skolor, sjukhus. Där trycker den svenske utrikesministern den av palestinskt blod besudlade handen för den efterlyste Netanyahus utrikesminister, men har tillräckliga skrupler för att utbrista vid frågan om Lorena Delgado med orden: ”Jag tycker helt ärligt att det är för jävligt”.

Vänsterpartiet är i dag inte en skugga av sitt forna jag. Nu är allt koncentrerat på en illusion om att en eller två ledande vänsterpartister ska få en ministerpost. Allt annat spelar en sekundär roll. Som natofrågan gjorde vid den förra valrörelsen. Politiken är en andrahandsfråga, taburetterna i förrummet.

VÄNSTERPARTIET SOCIALDEMOKRATERNA bildades i maj 1917, sex månader innan Oktoberrevolutionen. Det bildades mot att Hjalmar Brantings socialdemokratiska partiledning uteslöt SSU och ledande vänstersocialdemokrater som hade deltagit i den antimilitaristiska Zimmerwaldskonferensen 1915. Kampen hade inletts redan från den Andra Internationalen och gällt att stoppa det annalkande första världskriget, vilket misslyckades på grund av det politiska förräderiet, främst från det tyska s-partiet, men även det franska, brittiska och andra europeiska partier.

I dag är säkerhetsfrågan lika viktig. Men vänsterpartiets ledning inte bara bockar, det stöder den militaristiska upprustningen i såväl Sverige som i Europa. Fördubblad militärbudget, och ytterligare en bonus på 300 miljarder kronor till knektarna. Och som om detta inte skulle räcka är partiet anhängare av att den europeiska militarismen förstärks med 9000 miljarder kronor, där den förre BlackRock-ordföranden Friedrich Merz nu blir en ledande man. Allt under Natos paraply.

DEN MEST PÅSTRIDIGE FÖR denna upprustning är Jonas Sjöstedt, EU-parlamentariker som inte heller blundar för att hävda att Natos kärnvapenparaply är en livboj för Europa. Sjöstedt går hand i hand och i allians med högern och imperialismen och deras påstådda gemensamma fiende i Moskva.

Detta ställningstagande har fått många partimedlemmar att lämna partiet, flera av dem återfinns nu i det nya partiet Solidaritet, andra har gått till Kommunistiska Partiet (K), några har blivit partilösa, besvikna och bittra. Många som sagt sig ha röstat på partiet i hela sitt liv, säger i dag i de sociala medierna; ”aldrig mer en röst på (v)”!

Lika krigsaktivistisk som sin försvarsminister, Pål Jonson (m), som Sjöstedt uttalade ett hundraprocentigt förtroende för. Vem behöver två socialdemokratiska partier, sa alltid den förre riksdagsmannen (vpk) John Takman. I dag bör man fråga sig om behovet av ytterligare ett krigsaktivistiskt parti i riksdagen.

Det finns många fler personer i USA som ser mer klarsynt på och om vad kriget i Ukraina handlar om än i Sverige.

INOM VÄNSTERPARTIET I DAG existerar ingen debatt, partiet har därför definitivt förlorat sin politiska och ideologiska kompass, vilket den förra partikongressen bekräftade när den antog ett program där det strategiska historiska målet om att bygga ett socialistiskt Sverige, är borta.

Vilket är då vänsterpartiets existensberättigande, om grunden för ett parti som byggt sin existens som ett verktyg, instrument och politisk vägledande kraft för arbetarklassen, har kastat in handduken?

Partiet är så vilse att partiledningen vänder sig till en före detta moderat finansminister för att få politisk konsulthjälp för i hur man ska förstå kapitalismens inneboende motsättningar, för att använda en marxistisk term, i stället för att använda just det, den marxistiska analysen av utvecklingen av det kapitalistiska systemet och samhället.

OCH NÄR INTE MODERATEN Anders Borg (m) är tillräckligt klarsynt för Nooshi & Sjöstedt, går de till den svenska kapitalismens verkliga guru, klanen Jakob Wallenberg. Men då tog partiledningen ett steg för långt och tog det första spadtaget för sin egen politiska grav.

Det parti som jag, som ung varvsarbetare blev medlem i 1969–70, attraherad av den intensifierade klasskampen med 5000 gruvarbetare i strejk under två månader, hamnarbetare i Göteborg, senare 8000 skogsarbetare och många andra klasskonflikter, för vår generation var det solklart vem som var det arbetande folkets fiender och vilket parti som försvarade arbetarklassen.

Det snällaste man kan säga om dagens Vänsterparti är att det befinner sig i en politisk dimma som den har gått vilse i och som det inte kommer att ta sig ur.

Men dess ledning har objektivt sett tagit steget över till lägret för kapitalismens och imperialismens försvarare. Därmed har partiet sagt sitt.

På 1 Maj sluter jag upp med den palestinska solidaritetsrörelsen som samlas kl. 12.00 på Odenplan och deltar i Röd Fronts, Solidaritets, Sjukvårdsblocket för Palestina firande av arbetarklassens högtidsdag.

Dick Emanuelsson