Med Wallenberg som ideologisk mentor utesluter Vänsterpartiet två av dess mest stridbara partimedlemmar!

 

Nej, det är inget 1 aprilskämt. I stället är det det verkliga POLITISKA problemet för Vänsterpartiet och anledningen till varför det utesluter två konsekventa vänsterkrafter, inte en grafik om den sionistiska lobbyns  maktsfär i och utanför Sverige. Lisa Claesson är en av sju i det verkställande utskottet som har hållit i yxan vid uteslutningar av partimedlemmar som Björn Alling, Kristofer Lundberg, och nu Lorena Delgado och Daniel Riazat.

Med Wallenberg som ideologisk mentor utesluter Vänsterpartiet två av dess mest stridbara partimedlemmar!

`Flamman´: ”Wallenberg ska lära V styra landet”, med VU-ledamoten Lisa Claessons tillägg: ”Gynnar oss i längden”, vilket förklarar varför inga ”rebeller” som Lorena och Daniel Riazat har plats i partiet!

Av Dick Emanuelsson

När Lorena Delgado bara var någon eller några veckor i mamma Olivias livmoder, slog general Pinochet och hans militärjunta till. Presidentpalatset La Moneda bombades. Chiles vänsterpresident Salvador Allende och hans närmaste män och kvinnor stred och gjorde motstånd in i det sista mot den militära övermakten. Framför La Moneda radades människor upp med ansiktet mot asfalten och väntade på att en stridsvagn skulle köra över deras kroppar. Men kontraordern i sista sekund blev negativ. De sköts senare på en annan plats i Santiago de Chile.

Lorenas pappa, Daniel Delgado, som tillhörde Chiles Socialistparti gick under jorden och senare in på den argentinska ambassaden undan en säker död. Där förblev han fram tills februari 1974 då han fick fri passage till Argentina. Olivia Varas å sin sida hade på farliga vägar tagit sig till Buenos Aires där Lorena Delgado föddes den 31 maj detta år. Året efter, 1975 anlände familjen till Sverige.

Milisen attackerar Pinochet

Hon är ett av många barn som växte upp i Sverige, men samtidigt som en del av den chilenska exilkolonin. Jag har sett den sedan första stund och kan försäkra att just Lorenas generation kom att in i ryggmärgen präglas av två världar; den innan, under och efter militärkuppens Chile och världen i Sverige, på den andra sidan planeten. Jag förvånas fortfarande över att så många av denna generation återvände under och efter diktaturen för att ta upp kampen där deras föräldrar hade lämnat diktaturens Chile.

Två av dessa var Jose Valenzuela Levi och Ignacio Valenzuela Pohorecky. Jose var högste ledare för milisgruppen ”Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez”, FPMR, som var kommunistpartiets väpnade gren under militärdiktaturen. Han ledde en kommandogrupp från FPMR på 20 `milicianos´ som den 7 september 1986 som på ett hår hade likviderat diktatorn i ett bakhåll. Fem elitsoldater dödades och ett 20-tal sårades. Alla `milicianos´ var oskadda.

Jose och Ignacio mördades i den hemliga politiska polisen CNI:s «Operación Albania», tillsammans med fem andra kamrater från FPMR när huset som FPMR förfogade över upptäcktes året efter i Santiago. De två var bara några av många som anlände mycket unga eller som föddes i Sverige och som återvände för att fortsätta kampen för ett Nytt demokratiskt Chile.

Som på ett hår klarade sig tyrannen den 7 september 1986. Men diktaturen var skakad. Bilden från militärjuntan är från 9 september 1983, tio år efter militärkuppen. FOTO: DICK E.

Lorena Delgado återvänder

Med Lorena Delgado var det samma sak. Sin uppväxt tillbringade hon i Skärholmen, där hon fortfarande bor kvar. Men drömde om att bidra till att också den chilenska ungdomen skulle kunna studera som en demokratisk mänsklig rättighet så som hon själv kunde göra i Sverige. Här utbildades hon till kemiingenjör på Tekniska Högskolan. Dessförinnan hade hon, efter gymnasietiden, återvänt och studerade på universitetet i mapuchefolkets centrum i södra Chile, staden Temuco.

Hon deltog i de gigantiska studentdemonstrationerna som i huvudstaden Santiago kunde samla upp till 250,000 studerande som protesterade mot att rätten till utbildning enbart var förunnat de familjer med en solid ekonomi.

Och det är detta rättvisepatos, med drömmen om ett socialistiskt Sverige och en rättvis värld som driver denna kvinna som i dag har uppnått den aktningsvärda åldern av 51 år, men som reser land och rike runt och talar på demonstrationer för Palestina och mot folkmordet. Hon har en erfarenhet av att kombinera riksdagsarbete med utomparlamentariskt arbete som få. Vid hennes sida finns alltid Olivia och Daniel, som kommer varje lördag till Odenplan för att fortsätta sin kamp, denna gång för Palestina. På Odenplan har Lorena talat oräkneliga gånger, helt orädd för att hennes ord ska bandas och synas under luppen av den sionistiska lobbyn. Hon har härdats.

Och denna kämpande kvinna, ett exempel i den politiska kampen vill partiordförande Nooshi Dadgostar och hennes sex kamrater i det verkställande utskottet, kasta ut från vänsterpartiet.

Föräldrarna Dadgostar

Men vilken bakgrund har partiordförandens iranska föräldrar som kom hit som så många andra efter revolutionen 1979 i Iran? På nätet kan man hitta det mesta, men inte en rad om paret Dadgostar. Tillhör de den gamla despotiska förtryckarregimen under Shahen (Mohammad Reza Pahlavi) av Irans 23 år som hölls upp under armarna av USA och Storbritannien?

Shahen besökte Stockholm den 7–11 maj 1960, då han även mottog Serafimerorden och besökte Skoklosters slott samt Bofors [¡SIC!]. Efter shahens hemkomst mottog kung Gustaf VI Adolf följande telegram: ”När jag lämnar Sveriges gästfria stränder vill jag än en gång till Ers Majestät ge uttryck för min djupt kända tacksamhet. De varma känslor mot Persien som kommit till uttryck hos Ert nobla folk kommer alltid att dröja kvar i mitt minne. Jag bär med mig mycket angenäma minnen från mitt besök i Ert fascinerande land och har en känsla av att Vi har nått fram till bättre förståelse och starkare vänskapsband mellan Våra båda länder”, skriver Wikipedia om denne despot om dennes besök i Sverige dit paret Dadgostar anlände efter revolutionen i Iran 1979.

V-ledarens keps

När Dadgostar satte på sig en keps för ett år sedan och blev en bricka i valkampanjen för Kamala Harris i presidentvalet i USA, slog hennes föregångare på posten, Jonas Sjöstedt, i dag ledamot av EU-parlamentet ett slag för att militarisera Östersjön och ”stoppa den ryska skuggflottan”. Han motionerade som ledamot av EU-parlamentet i frågan och var euforisk när han senare kunde konstatera att hans förslag, i allians med den riktiga brunhögern i detta tandlösa parlament hade gått igenom.

Karln besökte i början av detta år en drönarfabrik i Kiev och anklagade samtidigt USA-imperialismens nuvarande representant, Donald Trump för att ”svika Kiev”. Då markerade duon Dadgostar & Sjöstedt att partiet hade passerat både anständighet och de kvarvarande av sitt partis politiska principer.

Det gamla kravet från dåvarande vpk och fredsrörelsen, "Gör Östersjön till ett Fredens Hav", är inget för duon Jonas Sjöstedt och Hanna Gedin, ledamöter för (v) i EU-parlamentet.

Pål Jonsson med högt betyg

När Sjöstedt på fullt allvar säger att högerns och Wallenbergs Pål Jonson får högst betyg för sin uppgift som försvarsminister, bör varje fullt tänkande vänsterpartist ta en funderare vad som är på gång.

När hans parti i riksdagen ”oförbehållsamt” tredubblar den svenska försvarsbudgeten SAMTIDIGT som partiet säger ja till ytterligare 300 miljarder kronor till Natogeneralerna på Lidingövägen 41, då har det partiet gått över den Röda Linjen.

Men därvidlag stannar inte Sjöstedts (och vänsterpartiets?) krigsaktivistiska vandring. För i SvT-programmet ”30 minuter” uppgav samme Sjöstedt att han försvarar, i nuvarande stund, krigsalliansens Natos kärnvapenparaply som ”ett skydd mot Ryssen”!

Wallenberg & Musk, men inte Marx

Att detta partis ledning skickar Marx i soptunnan och i stället ber alla svenska arbetares strategiska huvudfiende Nr. 1, Jacob Wallenberg och den förre finansministern från moderaterna, Anders Borg att fostra detta parti i ideologiska termer, eller, som de skrattretande påstår; lära oss förstå hur det svenska näringslivet fungerar, detta monopolkapital, koncentrerade i 4–5 maktgrupper som äger vårt land. Då blir man fundersam och frågar sig vart tog sunt bondförnuft vägen?

VU-ledamoten och den anställde på Vänsterpartiets skånedistrikt, Lisa Claesson känner sig hedrad när hon får uttala sig i förortbilagan till DN, `Flamman´ där hon säger att vad hon kallar för ”Regeringsskolan” med Jacob Wallenberg som föreläsare, är viktig ”att studera hur makt fungerar i praktiken i en stat utifrån att du sitter i regering”.

Att `Flamman´ påpassligt rubricerar intervjun med denna VU-ledamot ”Wallenberg ska lära V styra landet”, med Claessons tillägg: ”Gynnar oss i längden”, kanske förklarar varför inga ”rebeller” som Lorena och Daniel Riazat har plats i partiet.

Hur tror Vänsterpartiet att metallarbetarna på det strejkande Tesla ska uppfatta det, och det oavsett om Sjöstedt påpassligt tar selfies för att skaffa sig ett slags politiskt ”vänsteralibi” och ber att få gå strejkvakt under ett skift för att ta just denna selfie samtidigt som han hoppar i den ideologiska sängen med den sociala klass som Jacob Wallenberg, Antonia Ax:son Johnsson och Elon Musk, ägare av Tesla, representerar?

Vilken ”feminism”

Att det partiet nu utesluter två av partiets kvarvarande marxister, antiimperialister och fredsvänner är egentligen bara logiskt och följdriktigt. För det finns ett bekymmer för Dadgostar & Sjöstedt. Den krigsaktivistiska duon och partiets verkställande utskott vill inte se en distrikts- och valkonferens i Stockholm där de två med all sannolikhet skulle få förnyat förtroende för en ny mandatperiod i riksdagen. ”Sista dag för förhandsnominering är 17 oktober 2025. Kontakta valberedningen där den sammankallande är Amanda Möllenhoff (amandamollenhoff@hotmail.com)”, skriver partidistriktet i ett utskick.

Talet om feminism, som Claesson talar mycket om är inte mycket värd nu när hon, trots sina hundratals gulliga selfies håller i yxan mot en verklig frontfigur i kampen för Sveriges och Palestinas kvinnor.

Kanske det beror på att Claesson föredrar tjurar från USA i form av Chicago Bulls.

Barbie-Busch´ och Arons välsignelse

När ”Sjumannagänget” (VU) igångsatte sönderfallet av Vänsterpartiet i maj, genom att fatta beslut och inleda processen om att utesluta Lorena Delgado samlades snabbt in över 1500 namnunderskrifter, av både partimedlemmar, partiorganisationer som sympatisörer. När nu samma VU offentliggör att de två ska uteslutas, där Daniel Riazat inte ens har fått några som helst konkreta anklagelser fastslagna mot honom mer än att VU inte tycks gilla han, har förbittringen och avståndstagandet ökat ännu mer. Det är inte få som deklarerat att de nu lämnar partiet, respektive ”aldrig mer kommer rösta på Vänsterpartiet”.

Som ett brev på posten kom också gratulationerna från den sionistiska lobbyns två förgrundsgestalter i Sverige, Ebba `Barbie´ Busch och det Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig, samme sionist som också är ”utredare för regeringen Kristersson” och den Svenska Riksbanken. Nu säger Verständig, som polisanmälde Lorena Delgado att han kan tänka sig att bjuda in vänsterpartiet till ett samtal med Tel Avivs diskrete man i Sverige.

Ebba Busch är lika nöjd med den kommande uteslutningen:

”Äntligen. Tack @dadgostarnooshi, för att ni äntligen agerar och utesluter Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat (…) Den stora frågan är varför Vänsterpartiets ledning väntat så otroligt länge på att agera? Farligt, för att det riskerar att lämna fältet fritt för de aggressiva uttryck som vi sett i sociala medier och i vänsterdominerade demonstrationståg”.

Denna ”bästis” till Carola och pitiyankiesekten `Livets Ord´ tror att ”uteslutningen nu sker, när man betänker att Vänsterns senfärdighet kan vara ett resultat av en oro för att förlora väljare”.

Ovisst val 2026

Men jag tror att det förhåller sig tvärtom. Beslutet att med ett simpelt administrativt beslut utesluta två partimedlemmar handlar i botten om att:

1) undvika en politisk debatt om de för partiet verkligt avgörande politiska frågor som jag har radat upp ovan, samt att:

2) undvika, genom uteslutning att de två får förnyat förtroende på den kommande valkonferensens i oktober/november. Det gör att partiet i stället kommer att gå ett mycket ovisst val till mötes om ett år. För vad som vi kommer se framöver är förmodligen en intern konfrontation som är svår att se konsekvenserna av.

Hur som helst fortsätter Dadgostar & Sjöstedt & Claesson sin ”klassresa” rakt i famnen på Farbror Jacob som ger Trion högsta betyg efter den senaste ideologiska ”regeringskonferensen” och det nu avslutade ”praktikarbetet”.

Men, som Lenin sa, finns det inget revolutionärt parti kommer de bästa krafterna inom arbetarklassen att skapa ett sådant. Till skillnad mot Nooshi, har Lorena ett massivt folkligt stöd på arbetsplatser, bostadsområden, gator och torg. Hon har lyckats, som den förre partiledaren Lars Ohly formulerade saken, förena riksdagsarbete med utomparlamentariskt arbete. Det är en solid grund att stå på.

Och för att citera den legendariske riksdagsmannen (vpk) och läkaren John Takman:

Det finns inte plats för två socialdemokratiska partier i den svenska riksdagen.

V-Stor-Stockholm: Sista dag för förhandsnominering är 17 oktober 2025
https://storstockholm.vansterpartiet.se/wp/files/2025/08/Nomineringsanmodan-riksdagslistan-2026.pdf

 

Än en gång jagas Lorena Delgado av drevet, denna gång av en `DN-bilaga´

Den sionistiska lobbyn i Sverige får nu skjuts av `Flamman´ i sin strategi att misskreditera och svartmåla konsekventa vänner till Palestina, mitt under ett pågående folkmord.

 

Än en gång jagas Lorena Delgado av drevet, denna gång av en `DN-bilaga´

 

NÄR ETT INTERNT MEDLEMSUPPROR i Vänsterpartiet skrinlade v-ledningens planer på att sätta spiken i den omtyckta riksdagskvinnan Lorena Delgados partimedlemskap, tar partiets ministerarkitekter hjälp av den i dag politiskt menlösa `Flamman´, som insinuerar om att bakom en rörelse som kallar sig ”Folkets Röst”, lurar Delgado.

 

Det är halmstrået som ”Champagne-Gänget från Östermalm” fabricerar som bevis där Lorena Delgado anklagas för att få svenska folket att ytterst avstå från att rösta på Vänsterpartiet i nästa val. Det vill säga, skulden för en kommande valförlust ska inte läggas på ministerarkitekterna på Kungsgatan 84 och `Mannen i Bryssel´, utan på Lorena. Bara partiets egna medlemmar kan vrida partiet på rätt kurs, även om det synes vara en ”Mission Imposible”.

MEN ATT DEN BLASKAN i dag är ett subkulturellt organ som i likhet med ETC jagar ”antisemiter” inom partiet där Delgado och Palestinarörelsen har stått som pricktavla, är ingen överraskning. Det handlar ju samtidigt om en jakt på nya presumtiva prenumeranter inom Svenska Kommittén mot Antisemitism och framför allt, bli ett etablerat erkänt medie ”inom den borgerliga statsapparaten som ju ska bekämpas”, ett vanligt myntat uttryck på det `nyleninistiska 70-talet´.

 

Så minns och uttrycker sig liberalerna skräckslaget decenniet av intensifierad klasskamp, med en våg av strejker bland landets gruvarbetare, hamnarbetare, skogsarbetare, fabriksarbetare, med flera samhällssektorer som en blaska av `Flammans´ dignitet och politiska gummiryggrad i dag inte faller på läppen, men där gårdagens autentiska Norrskensflamman fyllde en ovärderlig roll i.

NORRSKENSFLAMMANS `KOLARN´ HENRIKSSON, var den ende journalist som hade tillstånd att närvara när gruvarbetarnas 21-manna-strejkommitté, vald av 5000 gruvarbetare, sammanträdde och planerade strejken som pågick i över två månader december 1969–januari 1970. Den kröntes i en imponerande seger som förändrade den svenska arbetsmarknaden och dåtidens arbetsrätt där ”Paragraf 32” gav arbetarklassens antagonistiska motpart, arbetsköparna rätt att leda och fördela arbetet och kasta ut den knegare som de såg som en uppstudsig fan.

Norrskensflamman var gruvarbetarnas verktyg och många gånger politisk vägvisare som avslöjade försöken såväl från förbundsledningen inom Gruvarbetareförbundet som LO-ledningen och det socialdemokratiska toppskiktet att splittra enigheten bland de strejkande gruvarbetarna. Olle Hultin, en av de 21 inom strejkkommittén, blev senare Norrskensflammans lokalredaktör i Kiruna.

När tidningens existens stod på spel, och det var vid många tillfällen, gick gruvarbetare in och samlade in tiotusentals kronor i tidningens ekonomiska kampanj, "Tusen Fasta Viljor".

 

 

DEN TIDIGARE STOLTA och nu begravda Norrskensflamman leds nu av en liberal med ett grekiskt efternamn, en redaktör från Dagens Nyheter, ni vet den dagstidning som på 1950-talet kampanjerade för 1) en svensk Nato-anslutning och 2) en svensk atombomb.

 

Hur kunde det bli så?

 

Det har sin bakgrund i de manövrar en krets kring ”Paragraf-32-Anna” Herdy genomförde innan hon lämnade sin chefredaktörspost på `Flamman´ och gick över som ”kommunikationschef” till Vänsterpartiet. Där bidrog hon till att sänka partiet en procent i senaste valet och i veckan fick Herdy klä skott i TV när partiordföranden ljög om storleken på den numera famösa ”tabascoflaskan” som en orsak till de höga matpriserna.

 

Pinsamt värre i SvT:s Aktuellt. Kan tänka mig att hennes boss, Nooshi Dadgostar, gav den 41-åriga radhusägarinnan en utskällning.

 

 

NÄR DEN ”RÖDGRÖNA OPPOSITIONEN” (v-cp-s-mp) ökar till ointagliga 55 procent mot Tidöpartierna, redovisar Vänsterpartiet som enda oppositionsparti en förlust på 1,1 procent i den senaste opinionsundersökningen. Jag sätter en hundring på att Lorena Delgado Varas kommer få skulden för den konstanta nedgången på grund av hennes antiimperialistiska hållning.

Jag lutar däremot till att det är ”Paragraf-32-Annas” & VU:s valstrategi som ligger bakom de försämrade opinionssiffrorna. Och ett val till med samma strategi och politik, och damen ifråga kan söka ett `riktigt´ jobb utanför `apparaten´, där hon befunnit sig under sitt vuxna liv. Platsen där klasskampen står som mest konkret, där arbete står mot kapital, det vill säga på Sveriges arbetsplatser, är livet annorlunda än lunket på Kungsgatan 84.

 

Lorena å andra sidan står kvar med hedern i behåll och de folkliga sympatierna, medan Flamman alltmer förvandlas till en subkulturell förortsbilaga till Tel Avivorganet Dagens Nyheter.

 

Dick Emanuelsson,
f.d. reporter (1984–2016) på den autentiska legendariska Norrskensflamman, bildad av gruvarbetare i Norrbotten 1906, som en röst och verktyg i klasskampen i byggandet av ett Socialistiskt Sverige.

 

VIDEO:

Lorena Delgado Varas tillbakavisar Flammans anklagelser.

 

 

 

Den förre moderate finansministern Anders Borgs och Jacob Wallenbergs föreläsningar om regeringsarbete och synen på kapitalismen, var nog spiken i kistan för (v) som ett vänsterparti.

Vänsterpartiet till sista vilan

Efter att ha tagit del av den senaste tidens häxjakt på riksdagsledamoten Lorena Delgado och kunnat konstatera, att i stället för att försvaras av sitt parti mot ett reaktionärt aggressivt politiskt etablissemang, har Delgado tvingats ”pausa”, på order av v-ledningen som satte en munkavle på henne, och för min del har partiets existensberättigande upphört, av flera anledningar.

Mot en isolerad räddhågsen och politisk ”fuktig” partiledning, som backar och faller ner på knä inför den svenska arbetarklassens naturliga och historiska fiender, har hundratals vänsterpartister, partilösa, en hel solidaritetsrörelse för Palestina, Latinamerika och progressiva människor i allmänhet kommit till Lorena Delgados undsättning. De har öppet uttalat sitt stöd för hennes oegennyttiga arbete, inte bara för det plågade palestinska folket som kämpar för sin överlevnad mot den bestialiska Sio-naziregimen i Tel Aviv och dess lokala tjänstehjon i Sverige, utan också från sin riksdagstaburett har stått upp för andra folk i världen och en värld i fred.

Den livrädda v-ledningen saknar ideologisk kännedom och kunskap att kunna göra skillnad mellan antisemitism och antisionism.

När kommer Nooshi & Sjöstedt att kräva att det Judiska Centralrådet fördömer det sionistiska barbariet i Palestina? Eller är de rädda för att också anklagas för antisemitism?

NÄR INTE ENS DEN BORGERLIGA statsapparatens åklagare ser några möjligheter att driva en process till seger mot en socialist och antiimperialist, utan i stället arkiverar den, då tar partisekreteraren, partiordföranden och ytterligare ett antal ledamöter i vänsterpartiets partistyrelse vid och förlänger ”pausandet” för riksdagsledamoten Delgado. Samma ledning överlämnar sedan ett så viktigt ärende till ett verkställande utskott bestående av fem ledamöter: Nooshi Dadgostar, Lisa Claesson, Maria Forsberg (partisekreterare), Ilyas Hassan och Isabell Mixter [1], med all säkerhet med målet att få Delgado att avsäga sig sitt riksdagsuppdrag och kanske till och med lämna partiet. Men hon är vald av folket och hon har ett massivt folkligt stöd, vilket de senaste 3–4 veckorna har visat.

DEN KAPITALISTISKA STATENS medier (Wallenberg & Bonnier) intensifierar därför den politiska häxjakten och drevet och citerar ministrar och alla andra med ”tyngd” i Sverige. Som den politiska högerns Ulf Kristersson som pressar v-ledaren: ”Var går egentligen gränsen för Nooshi Dadgostar?”

Den i vapenindustrin aktiespekulerande utrikesministern, Margret Stenergard räds inte att flyga till Tel Aviv mitt under intensivt bombardemang och dagliga massakrer av palestinska barn, kvinnor och gamlingar, bomber som raserar skolor, sjukhus. Där trycker den svenske utrikesministern den av palestinskt blod besudlade handen för den efterlyste Netanyahus utrikesminister, men har tillräckliga skrupler för att utbrista vid frågan om Lorena Delgado med orden: ”Jag tycker helt ärligt att det är för jävligt”.

Vänsterpartiet är i dag inte en skugga av sitt forna jag. Nu är allt koncentrerat på en illusion om att en eller två ledande vänsterpartister ska få en ministerpost. Allt annat spelar en sekundär roll. Som natofrågan gjorde vid den förra valrörelsen. Politiken är en andrahandsfråga, taburetterna i förrummet.

VÄNSTERPARTIET SOCIALDEMOKRATERNA bildades i maj 1917, sex månader innan Oktoberrevolutionen. Det bildades mot att Hjalmar Brantings socialdemokratiska partiledning uteslöt SSU och ledande vänstersocialdemokrater som hade deltagit i den antimilitaristiska Zimmerwaldskonferensen 1915. Kampen hade inletts redan från den Andra Internationalen och gällt att stoppa det annalkande första världskriget, vilket misslyckades på grund av det politiska förräderiet, främst från det tyska s-partiet, men även det franska, brittiska och andra europeiska partier.

I dag är säkerhetsfrågan lika viktig. Men vänsterpartiets ledning inte bara bockar, det stöder den militaristiska upprustningen i såväl Sverige som i Europa. Fördubblad militärbudget, och ytterligare en bonus på 300 miljarder kronor till knektarna. Och som om detta inte skulle räcka är partiet anhängare av att den europeiska militarismen förstärks med 9000 miljarder kronor, där den förre BlackRock-ordföranden Friedrich Merz nu blir en ledande man. Allt under Natos paraply.

DEN MEST PÅSTRIDIGE FÖR denna upprustning är Jonas Sjöstedt, EU-parlamentariker som inte heller blundar för att hävda att Natos kärnvapenparaply är en livboj för Europa. Sjöstedt går hand i hand och i allians med högern och imperialismen och deras påstådda gemensamma fiende i Moskva.

Detta ställningstagande har fått många partimedlemmar att lämna partiet, flera av dem återfinns nu i det nya partiet Solidaritet, andra har gått till Kommunistiska Partiet (K), några har blivit partilösa, besvikna och bittra. Många som sagt sig ha röstat på partiet i hela sitt liv, säger i dag i de sociala medierna; ”aldrig mer en röst på (v)”!

Lika krigsaktivistisk som sin försvarsminister, Pål Jonson (m), som Sjöstedt uttalade ett hundraprocentigt förtroende för. Vem behöver två socialdemokratiska partier, sa alltid den förre riksdagsmannen (vpk) John Takman. I dag bör man fråga sig om behovet av ytterligare ett krigsaktivistiskt parti i riksdagen.

Det finns många fler personer i USA som ser mer klarsynt på och om vad kriget i Ukraina handlar om än i Sverige.

INOM VÄNSTERPARTIET I DAG existerar ingen debatt, partiet har därför definitivt förlorat sin politiska och ideologiska kompass, vilket den förra partikongressen bekräftade när den antog ett program där det strategiska historiska målet om att bygga ett socialistiskt Sverige, är borta.

Vilket är då vänsterpartiets existensberättigande, om grunden för ett parti som byggt sin existens som ett verktyg, instrument och politisk vägledande kraft för arbetarklassen, har kastat in handduken?

Partiet är så vilse att partiledningen vänder sig till en före detta moderat finansminister för att få politisk konsulthjälp för i hur man ska förstå kapitalismens inneboende motsättningar, för att använda en marxistisk term, i stället för att använda just det, den marxistiska analysen av utvecklingen av det kapitalistiska systemet och samhället.

OCH NÄR INTE MODERATEN Anders Borg (m) är tillräckligt klarsynt för Nooshi & Sjöstedt, går de till den svenska kapitalismens verkliga guru, klanen Jakob Wallenberg. Men då tog partiledningen ett steg för långt och tog det första spadtaget för sin egen politiska grav.

Det parti som jag, som ung varvsarbetare blev medlem i 1969–70, attraherad av den intensifierade klasskampen med 5000 gruvarbetare i strejk under två månader, hamnarbetare i Göteborg, senare 8000 skogsarbetare och många andra klasskonflikter, för vår generation var det solklart vem som var det arbetande folkets fiender och vilket parti som försvarade arbetarklassen.

Det snällaste man kan säga om dagens Vänsterparti är att det befinner sig i en politisk dimma som den har gått vilse i och som det inte kommer att ta sig ur.

Men dess ledning har objektivt sett tagit steget över till lägret för kapitalismens och imperialismens försvarare. Därmed har partiet sagt sitt.

På 1 Maj sluter jag upp med den palestinska solidaritetsrörelsen som samlas kl. 12.00 på Odenplan och deltar i Röd Fronts, Solidaritets, Sjukvårdsblocket för Palestina firande av arbetarklassens högtidsdag.

Dick Emanuelsson