1971-1972: Från hyresstrejken i Umeå, Uddevalla till Ayotzinapa, Mexiko

 

Ayotzinapa, Mexiko, den lärarhögskola för fattiga bönders söner och döttrar, en veritabel revolutionär bastion i ett sekel. 43 studenter kidnappades den 26 september 2014. De kremerades i ugnar av en kombinerad styrka som utpekas som den lokala 26:e armébataljonen och den politiska drogkartellen i staden Iguala.

1971-1972: Från hyresstrejken i Umeå, Uddevalla till Ayotzinapa, Mexiko

Knut Lindelöf skriver [1] om studenternas hyresstrejk i Umeå.

Här är mina erfarenheter av en liknande hyreskamp, men i Uddevalla i början av 1972.

 

JAG MINNS KAMPEN bland studenterna i Umeå väl. Vi kom efter, vi som var hyresgäster på det nybyggda bostadsområdet Hovhult, i Uddevalla, en majoritet av hyresgästerna var arbetare på Uddevallavarvet.

Det allmännyttiga Uddevallahem hade aviserat och beslutat om en rejäl hyreshöjning, enligt ”bruksvärdesprincipen” för de 700 hyresgästerna. Och så dök det upp en kritisk insändare i lokaltidningen Bohuslänningen om hyreshöjningen från en ung kvinnlig hyresgäst, nästan granne med mig.

I VPK-föreningens lokal på Tallvägen 2 samlades vi varje måndagskväll rent informellt för att utbyta lite skitprat, men också politiska frågor, så klart. Vår ordförande, lokföraren som kom att bli min politiske mentor, Olof Nilsson, bördig från Piteå menade att vi som bodde i området, läraren Ingemar Törner och jag borde ta kontakt med kvinnan, som jag dessvärre inte minns namnet på men som var partilös, vilket var viktigt för att de antikommunistiska gråsossarna i Hyresgästföreningen inte skulle få förevändningar för att anklaga och hetsa mot den kamp som vi förberedde nere i källaren, där vi hade vår lilla partiexpedition.

Och det gjorde Törner, mer vältalig och diplomatisk än denne grovplåtslagare.

 

ETT MÖTE MED KVINNAN sammankallades och vi kontaktade ytterligare en ung partimedlem i området som deltog i mötet med ”Gun”, som vi kan kalla henne.

Mötet blev en framgång och vi beslöt, mitt i vintern att sammankalla ett stormöte för hela området på ett dagis, där kvinnan hade sitt barn. Personalen sa ”visst, kom bara hit” och det gjorde mer än hundra personer.

Där beslöts att utse ett ombud i varje hus, som bestod av 3–4 uppgångar med fyra plan av lägenheter. Och vi lyckades skapa en verklig organiserad kommitté, nästan i stil med CDR-kommittéerna på Kuba (”Kommittéerna för Revolutionens Försvar”).

Varje ombud/kontakt tog i sin tur kontakt med varje hyresgäst i sitt hus. Tänk på att det var cirka 700 hushåll och vi lyckades få cirka 550 hyresgäster att skriva på att avsätta en tredjedel av sin hyresavgift på ett postgirokonto varje månad till ett konto på Länsstyrelsen. En helt laglig åtgärd till skillnad mot Umeå-strejken. Därför var Uddevallahem tvungna att stämma oss efter tre månader, annars skulle bolaget förlora dessa pengar.

 

OCH EFTER TVÅ MÅNADER ville Uddevallahem ha förhandlingar. Uppgörelsen blev en liten smärre hyreshöjning jämfört mot de 10–12 procent de hade beslutat om i ”samarbete” med gråsossarna i Hyresgästföreningen.

Dessa hade i Bohuslänningen sakta men säkert så smått börjat att hetsa mot oss i Vpk och talade om att ”kommunisterna fiskar i grumligt vatten”, med det sedvanliga skitpratet om Stalin, Sovjet, etc.

Men det slog jävligt illa ut. Inför Hyresgästföreningens möte i Uddevallaföreningen invaldes Ingemar Törner i styrelsen, varvid flera av de värsta gråsossarna nästan fick hjärtsnörp och ville avstå sin plats.

Min enkla person ville den ledande sossen och riksdagsledamoten från Bohuslän värva till (s) och han lovade mig också en riksdagsplats, som jag artigt men bestämt tackade nej till.

”Gun” och jag invaldes till Hyresgästregionens avdelningsfullmäktige och som sådana tillbringade vi en helg på Lysekils stadshotell där den verklige Hyresgästbossen, Erik Svensson, en lismande listig i pannan svettig varelse försöket vrida det politiska innehållet mot ”element som försöker splittra hyresgäströrelsen”. Senare på kvällen, efter middagen i den stora restaurangen satte han sig vid vårt bord med en whisky i handen och försökte också manipulera för att ”vinna oss”.

Men det sket sig, för Svensson.

Ovanstående är bara några fragment från hyresgästkampens 1972.

I Angered i Göteborg samma år försökte också hyresgästerna att starta något. Men våra kamrater i KFML:r hade en dåliga vana att tro att ”varje rörelse bland massorna skulle kunna kanaliseras i utvecklandet av en socialistisk revolution” varvid folk muttrade och antingen lämnade lokalen eller vägrade att ansluta sig till ”stollarna”!

 

JAG TROR OCKSÅ PÅ RÖRELSEN bland massorna. Men har efter drygt 50 års arbete bland massorna, där som här, har jag förvissningen om att under kampens gång formas det politiska medvetandet. Det går inte att göra tvärtom; först skapa marxist-leninister till 110 procent för att därefter starta kampen. Det tror jag även kamraterna i det som ersatte ”R” med tiden också insåg.

Men det var en härlig tid. Så otroligt annorlunda som dagens ”multimediakamp” deformeringen av inte bara en utan kanske två generationers politiska och kollektiva känsla.

Men visst, ” Utan revolutionär teori, ingen revolutionär praktik” som Lenin inympade i bolsjevikerna i Teserna från april 1917”! och som Olof Nilsson, en bokstavlig arbetarintellektuell inpräglade i oss unga varvsarbetare och andra partimedlemmar i Uddevalla.

Och så står det på en av dörrarna i studenternas hus i Ayotzinapa, Mexiko, den lärarhögskola för fattiga bönders söner och döttrar, en veritabel revolutionär bastion i ett sekel varifrån 43 studenter kidnappades och kremerades i ugnar av en kombinerad styrka av armébataljonen och den politiska drogkartellen i staden Iguala.

Skillnad i kampen och dess former?

Visst, men huvudfienden, då som nu, där som här är exakt densamma.

Dick Emanuelsson

f.d. hyresgäst på bostadsområdet Hovhult, Uddevalla 1972, numera i Latinamerika sedan år 2000

[1] Mitt politiska liv… (del 3) – Hyreskampen och mötet med Folket i Bild/Kulturfront
https://www.lindelof.nu/mitt-politiska-liv-del-3-hyreskampen-och-motet-med-folket-i-bild-kulturfront/

 

"Om jag går framåt, följ mig.
Om jag stannar upp, puffa på mig.
Om de dödar mig, hämnas mig.
Om jag förråder er, döda mig"!

 

Vilken är skillnaden mellan “steka ryssar i smör” och ”stick kniven i ryssen”?

Av Dick Emanuelsson

Generalmajoren Laura Swaan Wrede, nyutnämnd Rikshemvärnschef och till råga på allt adjutant åt kronprinsessan Victoria anklagas för öppen rasism och nazism.

Med anledning av att chefen för Sveriges Hemvärn, generalmajor Laura Swaan Wrede, inte fann något intellektuellt mer intressant i DN:s lördagsbilaga än att citera sin mormor, som påstod att ”EN RYSS ÄR EN RYSS ÄVEN OM DU STEKER HONOM I SMÖR”, så höjs nu röster om att denna militaristiska feminina knekt bör avsättas och entledigas från allt vad som har med Sveriges försvar att göra.

Twitter fattade nästan omedelbart beslutet att stoppa DN:s antikommunistiska och ”Hata-ryssar” affischstjärna. Facebook-krönikören Bert Hoflund i Göteborg ställde frågan till DN om vad som hade hänt om tidningen hade bytt ut ”ryss” mot jude”?

Från hela Europa, men i synnerhet från Sverige frodas rysshatet. Och 99 procent av de svensk medierna, som påstås vara "sociala kommnikatörer" underblåser snarare än att bekämpa hetsen mot en folkgrupp. I Ukraina tejpas rysktalande fast vid stolpar i en tortyr som inte ens uppmärksammas av svenska medier.

DN har sedan ett drygt år bedrivit en intensifierad antirysk hatkampanj. Alla journalistiska principer är som totalt bortblåsta, trots alla pompösa deklarationer som avslutar varje DN-text/drapa.

Det politiska målet med den politiska och hatfulla häxkampanjen från Dagens Nyheter är en NATO-anslutning, som Bonniersfärens flaggskepp har bedrivit sedan kalla krigets 1950-tal då den kombinerade kampanjen med krav på ”en Svensk Atombomb”. Den liberale ideologen tillika chefredaktör för monopolkapitalets främsta dagstidning, Herbert Tingsten stod bakom kampanjens ideologiska budskap och mål.

Efter att Ryssland gick in i Ukraina den 24 februari 2022 har alla antiryska hämningar släppt. Historikern Lars Gogman författade en 15 sidor lång genomgång av ryssfobin och citerade Folkkalendern 1937 (s 88):

”Sverige är rysshatets land framför andra alltsedan Ryssland militärt krossade Sveriges stormaktsvälde. Rysshetsen har i flera hundra år varit den svenska rustningsreaktionens främsta propagandavapen, använt tidigare mot tsarismen och ännu intensivare sedan 1917 mot bolsjevismen” [1].

Jag minns en före detta flickvän vars pappa arbetade som korpral på I17 (infanteriet, där jag gjorde lumpen) i Uddevalla. Under ett besök hemma hos henne på 1970-talet plockade hon fram en lång rad av skrifter från Nordiska Rikspartiet, det klassiska svenska nazistpartiet som hon sa var hennes fars. Jag var inte förvånad. Den svenska officerskåren var och är delvis influerad av den tyska nazismens rötter.

Om generalmajor Laura Swaan Wrede har ett liknande förflutet är jag inte mannen att konstatera. Men hennes uttalande som refererade till hennes mormor kanske är fragment som kan leda till ett sådant släktträd och de leder definitivt rent objektivt politiskt till det tyska 1930-talets Hitlertyskland.

Men i dag väcker ett sådant uttalande inga dramatiska reaktioner i Sverige, allt och alla som är mot ryssar i alla största allmänhet går hem.

 

SOM I UKRAINA. DÄR DET nynazistiska Azovregementet hade en slogan:

”SÄTT KNIVEN I ALLA RYSSAR”!

I dag är det ersatt med: ”Massakrera alla ryssar”!

 

I veckan föreslog den ukrainska författarinnan LARISA NITSOI att man ska tvinga ukrainare som stödjer Ryssland att bära en röd stjärna på sina kläder.

”Om du stödjer ryssarna, bär en röd stjärna på dina kläder. Om du går emot samhället, mot ditt folk, då måste du identifieras. Anständiga anläggningar ska inte släppa in den här typen av människor, vare sig det är frisörer, bensinstationer eller biografer. Låt dem känna sig marginaliserade”, sa Nitsoi.

Ord som naturligtvis vi aldrig läser i DN.

 

OTTO SKORZENY, var en officer i SS och i likhet med Hitler av österrikiskt ursprung. Denne man, 1,90 lång blev en myt under kriget för sina spektakulära aktioner, bland dem fritagningen av den italienska fascistledaren Benito Mussolini den 12 september 1943 från ett hotell.

Han kallades “Scarface”, för sitt ärriga ansikte, ”Tysklands farligaste man”, ansåg USA-pressen. Vid Nürnbergrättegångarna frikändes han men skulle ”avnazifieras” men flydde från detta läger 1948 med Francodiktaturens Spanien som mål. Där beskyddades han av general Franco och blev där en av grundarna av den hemliga nazistiska organisationen ”Odessa” som hjälpte ett stort antal ledande tyska nazister att fly till Sydamerika.

 

OVANSTÅENDE BESKRIVER Gustavo González Rodríguez, en chilensk journalistveteran och universitetsprofessor i journalistik i Chile (idag pensionerad) i ett oerhört intressant dokument [2].

Han konstaterar att det inte var Hitlers uppfinning att tillskriva Tyskland en messiansk roll i Europa. En sådan föreställning implanterades sedan 1800-talet av filosofer och politiker som i en ”fanatisk teoretisering” framhävde den tyska nationens rasöverhöghet, påminner Primo Levi i sitt arbete ”Om detta är en man”. Nazismen omsatte dessa teorier i praktiken med en paroxysm som fick sitt största uttryck i folkmorden med krematorier och gaskammare.

Vad som är intressant med Rodriguez artikel är rasteorins likhet med vilken den svenska generalmajoren välvilligt citerar sin mormor som inte ens kunde tänka sig ryssar, om de än så ”stektes i smör”, naturligtvis än mindre förkolnade i nazismens ugnar.

Rodriguez:

 

”I DEN DAGLIGA PRAKTIKEN AV FÖRINTELSELÄGREN förverkligas det hat och förakt som sprids av nazistisk propaganda. Här var inte bara döden närvarande, utan en mängd galna och symboliska detaljer, som alla tenderar att visa och bekräfta att judarna, och zigenarna och slaverna (bland dem ukrainare, ryssar, med flera) är boskap, avfall, smuts”, skrev Levi, som också påminde om att de första testerna av effektiviteten hos gaskamrarna i Auschwitz gjordes med trehundra unga sovjetiska krigsfångar”.

Rodríguez ställer sig därför frågan ”vad Skorzeny idag skulle tycka om den ryssfobi som släpptes lös i Europa efter invasionen av Ukraina på order av Vladimir Putin? Skulle du känna att västvärlden, med USA i spetsen, äntligen har insett det `fruktansvärda hotet från de asiatiska horderna´, för att använda Hitlers ord? Skulle du alltid följa tanken på din Ledare, skulle du då bekräfta Ryssland som den stora slaviska fienden”?

 

GENERALMAJORSKAN WREED ÄR INTE ENSAM i sin fascistiska hatfulla attityd mot allt ryskt, men som fegt placerar sin mormor framför sig för att inte själv stå för folkfientlighetens rasistiska uttryck.

En annan som hatar ryssar säger att ”Moskva måste brinna”. Det är ord som kommer från Stepan Bandera, sonson med samma namn som den självbetitlade ukrainske ultranationalistiska ledaren och nazistiske kollaboratören i andra världskriget, ansvarig för morden på hundratusentals judar, polacker, romer, kommunister.

Det oförblommade hatet mot Ryssland är farligt, inte bara för freden utan för det mentala hälsotillståndet för folken i Sverige och Europa. Här i Honduras går det att utbyta uppfattningar i fråga om Ukrainakriget utan att vänskaps- eller familjerelationer slås sönder kanske för många år. Här finns en yttrande- och pressfrihet som dragits ned fullständigt i Sverige och där element som generalmajorskan bidrar till att förstärka hatet och samtidigt rädslan för att överhuvudtaget våga yttra sig, hennes militära underrättelsetjänst, kombinerat med civila småagenter som tror sig vara ”James Bond i fosterlandets tjänst” från Hemvärnet ”kanske registrerar allt vad jag säger. . .”?

Kanske Lavrov, den ryske veteranen i sovjetisk och rysk utrikespolitik har rätt när han slår fast att det enda som hjälper för att Ukraina ska befrias från den nynazism som nu återupplivats i Europa är att befria landet från fascismen.

Noter:

[1] Lars Gogman: ”Tårarna kommo ofrivilligt i ögonen ...”
https://www.arbark.se/pdf_wrd/vik07.pdf

[2] Skorzeny, Ucrania, Putin y la rusofobia: Desde las «hordas asiáticas» de Hitler hasta la expansión de la OTAN
https://www.meer.com/es/69721-skorzeny-ucrania-putin-y-la-rusofobia

 

WIKIPEDIA:

Laura Swaan Wrede

https://sv.wikipedia.org/wiki/Laura_Swaan_Wrede

LAURA SWAAN WREDE gjorde sin värnplikt vid Norrlands luftvärnsbataljon och inledde sin karriär som officer 1987. Därefter tjänstgjorde hon vid Livgardet och även i ett antal utlandsinsatser, bland annat som observatör i Mellanöstern. Hon har också tjänstgjort i Libanon och Bosnien. Hon utnämndes 1993 till kapten och tjänstgjorde i slutet av 1990-talet vid Roslagens luftvärnskår. Åren 2003–2005 genomförde hon Försvarshögskolans chefsprogram.

Efter att ha varit operationsledare vid Högkvarteret var hon chef för Livgardet 2017–2020, den första kvinnan på posten. I april 2020 tillträdde hon som ställföreträdande arméchef, då hon tog över efter brigadgeneral Fredrik Ståhlberg. Swaan Wrede befordrades i samband med tillträdandet till brigadgeneral. Sedan den 30 september 2022 är Laura Swaan Wrede generalmajor och rikshemvärnschef.

·       Sedan 2008 är hon adjutant åt kronprinsessan Victoria.

·       Laura Swaan Wrede invaldes 2022 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Utmärkelser

·       Konung Carl XVI Gustafs jubileumsminnestecken II.

·       Kronprinsessan Victorias och Prins Daniels bröllopsminnesmedalj.

·       Hans Majestät Konungens medalj.

·       För nit och redlighet i rikets tjänst.

·       Försvarsmaktens värnpliktsmedalj.

·       Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden.

 

 

UD:s uppgift? ”Vi vill göra Nato starkare”!

Svenska diplomaters uppgift?

 

UD:s uppgift?

”Vi vill göra Nato starkare”!

UD:s förste ambassadsekreterare i Bogota bara log när vi hävdade att Sveriges bästa bidrag till fredsprocessen och fredsavtalet mellan FARC-gerillan och den colombianska staten var att stödja den nyinrättade Stiftelsen för de Krigsskadade i gerillan, paramilitären och de reguljära armésoldaterna.

Han log men sa inget.

Strax innan hade vi påpekat mötet i Bogota den 19 januari 2017, bara två månader efter att fredsavtalet hade undertecknats av de två nämnda parterna, mötet mellan den svenska regeringsdelegationen (s) med John Stjernfalk, svensk brigadgeneral och rådgivare till försvarsdepartementet och Colombias vice försvarsminister Aníbal Fernández i Bogota.

Den 14 mars, bara två månader senare landade i Bogota Sveriges dåvarande industriminister Mikael Damberg, som på andra sidan bordet hade försvarsminister Carlos Villegas, f.d. ordförande i Colombias motsvarighet till Svensk Näringsliv; la Asociación Nacional de Empresarios, ANDI. Under bägge besöken i Bogota detta år fanns representanter för Wallenbergimperiets SAAB-gruppen med som var intresserade av att sälja sitt JAS-39 Gripen till Colombia som skulle byta ut delar av sitt 30-åriga gamla flygvapen [1].

Den 14 mars 2017 träffades politiska, militära och underrättelseöverenskommelser mellan Colombia och Sverige. Sveriges dåvarande industriminister Mikael Damberg, som på andra sidan bordet hade försvarsminister Carlos Villegas, f.d. ordförande i Colombias Industriförbund. Underrättelseutbyte om vem och mot vilka? Det är känt att den colombianska ambassaden i Stockholm har bedrivit spioneri mot colombianska politiska flyktingar i exil i Sverige och skribenten av denna krönika. Också Wallenberg hade sina utsända i den svenska regeringsdelegationen, ivriga om att slja Jas39 Gripen. Inte ett ord i pressen om fredsavtalet med FARC. [Faksimil från tidningen El País, Cali].

NÄR JAG GOOGLADE PÅ ETT tema stötte jag på honom igen, UD:s förste ambassadsekreterare i Bogota, FARAZ DAVANI. Han bjöd oss på kaffe på en uteservering i kvarteret för ambassaden för att i artighetens tecken ta emot mig som återvände till Bogota för första gången sedan den 2 december 2005. Då hade jag lämnat Colombia efter fem år som ackrediterad reporter för Norrskensflamman, LO-Tidningen, norska Ny Tid och Liberación i Malmö, kraftigt mordhotad det sista året i Colombia.

I februari 2009 gick det colombianska åklagarämbetets detektiver in i den hemliga politiska polisens högkvarter (DAS-G3) och beslagtog hela arkivet och ockuperade dess lokaliteter. Denna hemliga polis avlyssnade, förföljde och hotade den politiska oppositionen men använde sig också av de paramilitära dödsskvadronerna som tog emot dödslistor på oppositionella som skulle avrättas.

I arkivet fanns det pärmar och ”personfiler” på sex journalister som hade förföljts och fått hela sitt aktiva liv dokumenterat och trakasserat. Fem var colombianer och en var svensk, denne skrivare. På nästan 500 dokument hade de allt registrerat om mitt liv i Colombia från 2004–2005, dygnet runt [2].

Det var av den orsaken som jag åtminstone ville ha den nya säkerhetspolisen på det klara med att jag hade ambassaden på min sida när vi återvände till Colombia i april 2017 för att göra reportage i olika delar av landet. Dessbättre gick resten av tiden i Colombia utan problem.

 

Faraz Davani, uppenbarligen vid Polcirkeln i Norrland där Nato övar militärt sedan 2004 och som kanske ska ses som Sveriges kampanjande för ett medlemskap i Nato.

OCH NÄR JAG FÖR ANDRA GÅNGEN stöter på Davani ser jag det i versaler i en Twitter på Google:

”WE WILL MAKE NATO STRONGER”, med hashtagen, som om det redan vore ett faktum: #WeAreNATO.

Och då föll polletten ned.

Nu begriper jag bättre varför denne ambassadsekreterare inte ville se stöd till några humanistiska stiftelser för krigsinvalider i gerillan. Han ville arbeta med verklig ”hårdvara”. Han var eller är förmodligen en central bricka mellan den svenska vapenindustrin, med det svenska monopolkapitalets egen guru Wallenberg som uppdragsgivare för Davani och ambassaden, på ena sidan och den colombianska militaristiska staten, å den andra. Eller andra stater dit Davani senare har skickats i sitt ”diplomatiska” uppdrag.

Och nu handlar alltså för denne iranskfödde UD-anställd om att ”göra Nato starkare”. Och det i en iver som inte kan döljas. För Davani och det övriga UD vill vara med `de stora grabbarna´ OVER THERE och skicka ut unga svenska män i Natos krig, där de ukrainska skyttegravarna kan komma att bli Kalles, Johans och Eriks skyttegravar, sönderslitna kroppar som resultat av artillerigranaterna som spränger skyttegravarna i fragment som senare, om de har tur, skickas hem i svarta säckar med den svenska flaggan på kistorna.

Men det är en falsk nationalitet eller patriotism. För det är inte Kalles, Johans eller Eriks krig. Inte heller Natos. Det är USA:s. Det är som en inneboende automatik i samhällskroppen i USA. Eller som han sa den förre USA-presidenten Jimmy Carter:

”USA har bara upplevt 16 år av relativ fred sedan självständigheten den 4 juli 1776”.

Och frågan kvarstår:

Är det UD:s uppgift och ingår det i svenska diplomaters uppgifter att kampanja för krigsalliansen Nato som vi formellt ännu inte ens är medlemmar i?

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa-Honduras

[1] https://colombiaidag.blogspot.com/2022_12_13_archive.html#5505067042223789495

[2] https://das-terror.blogspot.com/

 

Journalistförbundets svek mot Julian Assange som deporteras till USA

En read-writing av en torr nyhetstext från DN är allt Svenska Journalistförbundets medlemstidning Journalisten presterar samma dag som regeringen Boris Johnson beslutar att Julian Assange ska deporteras till USA och ett straff på 175 års fängelse. Var finns solidariteten med en kollega som avslöjade krigsbrott?

 

Journalistförbundets svek mot Julian Assange som deporteras till USA

SAMMA DAG SOM VÅR medlemstidning JOURNALISTEN har upprop för flera utsatta journalister i världen, publicerar redaktionens Klas Granström en torr nyhetstext på 519 tecken om att regeringen Boris Johnson ger grönt ljus för att deportera Julian Assange till USA och en säker död i ett USA-fängelse, farhågor enligt Assanges fru.

I samma nummer, i dag den 17 juni, 2022 i Journalisten skriver Helena Giertta, chefredaktör för vår förbundstidning; ”var stolt över att vara journalist”. Visst men vad har Svenska Journalistförbundet gjort för att skapa opinion i det land som Julian Assange förmodligen gick i en fälla och där såväl rättsapparaten som den svenska regeringen tyst spelade med i USA:s operationer för ett utlämnande av den journalist som förmodligen har gjort ett gigantiskt verk för press- och yttrandefriheten men som han betalar med sitt liv.

DEN SVENSKA ÅKLAGARMYNDIGHETEN hade mycket väl kunnat göra sitt förhör med Assange på ambassaden i London via zoom, eller Skype. Det var vad den colombianska domstolen gjorde med undertecknad när jag vittnade, från Colombias ambassad i Honduras´ huvudstad Tegucigalpa i fallet med den svenske medborgaren och journalisten Joaquin Perez, som greps efter landningen i Caracas i april 2011 och som deporterades på begäran av regeringen Juan Manuel Santos till Colombia. Perez satt fängslad i tre och ett halvt år och dömdes i första instans till åtta års fängelse för påstått medlemskap i FARC-gerillan trots att han var politisk flykting sedan 1994 i Sverige och svensk medborgare några år senare. Efter överklagandet släpptes Perez fri i juli 2014. Men flera personer kunde lämna sina vittnesmål via Skype på respektive colombiansk ambassad. Och det var nästan samtidigt med Assange.

Om Colombias åklagare kunde genomföra sina förhör med oss vittnen, varför kunde inte den svenska åklagaren och domaren göra det med Assange, medvetna om att den australienske journalisten skulle kunna förbli på ambassaden under hela sin livstid?

INTE BARA DEN SVENSKA REGERINGEN, rättsapparaten och Boris Johnson är medskyldiga till att journalisten Julian Assange nu inom kort kommer att deporteras som en internationell terrorist eller narkotika-capo till den stat som med berått mod skjuter ihjäl reportrar i Irak. Med deporteringen kommer nu all kritisk ifrågasättande journalistik om USA:s folkmordskrig i världen effektivt att strypas. Bland de medskyldiga finns också den förre presidenten i Ecuador, Lenin Moreno som mot all Humanitär Internationell Rätt lät den brittiska polisen gå in på Ecuadors ambassad i London och släpa ut Assange och placera honom i fängelset i brott mot den internationella rätten till politisk asyl.

Och det blir minst sagt pinsamt att läsa Helena Gierttas ”var stolt över att vara journalist” när ens egen förbundstidning skriver:

”Idag är det 80 månader sedan Gui Minhai fängslades av Kina. Svenska Pen, Journalistförbundet, Publicistklubben, Reportrar utan gränser och Journalistens chefredaktör Helena Giertta menar att det är hög tid att Sverige tar nya krafttag för Gui Minhai.

Men där stannar inte uppropen som puffas för på tidningens etta:

”Ryska journalister får fristad i Göteborg.
Tre oberoende ryska journalister kommer att få en redaktionell fristad i Göteborg i två år i ett projekt initierat av Föreningen Grävande Journalister”.

Och vi fortsätter hyllningar till andra journalister i världen men inte Assange, på 1:an:

”50 år sedan gejternas gejt:
Den 17 juni har det gått 50 år sedan Watergateskandalen briserade med inbrottet i Watergatebyggnaden i Washington DC – och som genom granskande journalistik fällde USAs president Richard Nixon”.

Och jämför ovanstående hyllningar eller upprop för de nämnda med den torra och  korrekta nyhetstexten om Julian Assange som inte ens är Journalistens utan en read-writing från DN:

Brittiska inrikesministern: Assange får utlämnas till USA

Den brittiska inrikesministern godkänner att Wikileaks-grundaren Julian Assange kan lämnas ut till USA där han riskerar ett långt fängelsestraff. 

Som Journalisten berättat tidigare har Storbritanniens Högsta domstol tidigare beslutat att utlämna Julian Assange, och saken lämnades över till inrikesdepartementet.

På fredagen meddelade alltså inrikesminister att det är fritt fram, rapporterar DN. Julian Assanges försvar kommer att överklaga beslutet.

 

ÄR DET ALLT Svenska Journalistförbundet och Journalisten tänker göra för en kollega som till råga på allt har nedgraderats i Journalisten till att vara en ”grundare” för en webbsida?

Jag är då inte stolt att vara medlem i ett förbund som vänder en kollega ryggen som har avslöjat brott mot mänskligheten och som nu går en säker död till mötes. Han begick inget brott, han avslöjade krigsbrott begången av en stat som INTR ställs till svars för dessa brott men som nu agerar bödel mot journalisten.

Dick Emanuelsson

Medlem i SJF sedan 1984

 

VIDEO: STELLA MORRIS, Julian Assanges hustru: