Framtid utan löneglidning och strejkrätt?

Framtid utan löneglidning och strejkrätt?

Av Dick Emanuelsson

Fackförbundet Unionen varnar nu för att Svenskt Näringsliv vill försvaga en grundbult på arbetsmarknaden, strejkrätten. Det samtidigt som ekonomin går på högvarv, företagsvinsterna är stora och antalet nyanmälda jobb slår rekord. Men löneglidningen utöver ´märket´ är i stort sett noll.

Svenskt Näringslivs vice vd Peter Jeppson kritiserade under ett arbetsgivarseminarium nyligen konfliktreglerna. Men att öppet och generellt attackera strejkrätten som sådan, går inte. I stället, menar facken, riktar motsidan sig in först på vad Jeppson kallar för ”samhällsviktig verksamhet” för att senare gå vidare mot strejkrätten som sådan. Det är ett problem, anser han, som parterna inte klarar av att lösa på egen hand och han vill att staten ska gå in, antingen via regeringsbeslut eller ny lagstiftning.

– Konflikträtten är en omistlig del av ett förhandlingssystem. Om vi vill ha ett system där parterna reglerar stora delar av villkoren, då måste konflikträtten finnas där också, sade Niklas Hjert, Unionen.

Avtalskraven kvar på 2016 års nivå

”Anställningsplanerna är oförändrat optimistiska och signalerar om en stark sysselsättningsutveckling i näringslivet framöver”, konstaterar Konjunkturinstitutet i sin nya konjunkturbarometer. Enligt Arbetsförmedlingen har antalet nyanmälda jobb på slagit ”all-time-high 2016 – de har aldrig någonsin varit så många tidigare”, enligt Arbetsförmedlingens analytiker Andreas Mångs.

I normala fall skulle det här betyda att avtalskraven skruvas upp, och att löneglidningen, det vill säga löneökningar utöver vad som fastställts i centrala eller förbundsvisa kollektivavtal, ökar i takt med bristen på kompetent arbetskraft. Men den ökningen har inte synts hittills.

– Den genomsnittliga löneökningstakten under januari till och med november månad var preliminärt på 2,3 procent, i stort sett samma som den centralt avtalade nivån, säger Medlingsinstitutets analytiker Valter Hultén till Arbetsvärlden.

Samma `Märke´ för 2017

I stället har parterna i industriavtalet 2017, som bildar märke för övriga arbetsmarknadens krav, kommit överens om samma nivå som de gjorde i 2016 års avtalsrörelse, skriver Arbetet.

Facken verkar inte längre vilja ta strid för högre löneökningar, vilket bekräftades under 2015 som var det fredligaste året sedan Medlingsinstitutet inrättades år 2000. Inte en enda arbetsdag gick förlorad på grund av strejk eller lockout i förbundsförhandlingar, konstaterade Arbetsvärlden i början av 2016. Fjolåret var nästan lika `pacifistiskt´. För 2017 blir det en repetition av de tidigare `Märkena´.

Hamnarbetarna i Göteborgs hamn, organiserade till 85 procent i Svenska Hamnarbetarförbundet är inte bundna av fredsplikten mellan avtalsperioderna eftersom det är Transport som skriver under kollektivavtalen. Lagen och uppgörelsen i Saltsjöbadsavtalet 1938 klavbinder de svenska fackförbunden mellan avtalsperioderna och de kan inte utlysa en strejk, enligt lagen, oavsett om motparten, som APM i Göteborgs hamn, bryter mot lagar och regler. Det finns ett gemensamt intresse mellan staten, arbetsgivarsidan och topparna inom svensk fackföreningsrörelse att knäcka Hamnarbetarförbundet en gång för alla, de utgör ett farligt exempel på hur den interna demokratin inom ett fackförbund bör se ut. FOTO: PROLETÄREN.

Avgående metallordföranden varnar vem?

– Vi är ett litet exportberoende land. Vi måste se till omvärldens kostnadsökningar för att se hur mycket löneökningar vi har råd med. Vi kan inte bara släppa det (Märket) och ha en lönebildning i kaos. Vi kan inte gå tillbaka till den röra som vi såg under åttio- och nittiotalen, säger Anders Ferbe, ordförande i IF Metall.

Vilka ”vi” är och vad ”kaos” och ”röra” är konkretiserar inte metallordföranden.

För ”vi” kan väl inte vara de fyra storbankerna som redovisar över hundra miljarder kronor i vinster varje år, eller andra giganter på arbetsmarknaden som redovisar storvinster. Inte heller aktieägarna som knappast accepterar några `märken´ på 2,8 procent utan tio gånger större tal.

Det är dessa storvinster som Peter Jeppson vill försvara och garantera när han vill försvaga och decimera strejkrätten för svenska arbetare. Och det trots fackförbundsledningar som mer värnar om storkapitalet väl än insinuationer mot de egna medlemmarna som vill ta strid för parollen på 1970-talet: ”Höj lönerna på vinsternas bekostnad”!

Någon annan väg finns inte, även om Klassamarbetets Lov sjungits i allt högre ton de senaste två decennierna.