Visar inlägg med etikett Proletären. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Proletären. Visa alla inlägg

onsdag 11 oktober 2023

”Kurder är jävla råttor som måste rensas bort” och ett strategiskt misstag

Ett öppet brev och protest från den Svensk-Turkiska Solidaritets- och Kulturföreningen i Stockholm som publicerades i Proletären i slutet av maj 1995.


 

”Kurder är jävla råttor som måste rensas bort” och ett strategiskt misstag!

Av Dick Emanuelsson

”Kurder är jävla råttor som måste rensas bort”. Det var orden som Bekir Kulbay, då kommunfullmäktigeledamot för socialdemokraterna i Botkyrka uttalade när jag ringde upp honom en kväll i mitten av maj 1995.

Journalister har sina kontaktnät och sedan flera år hade exilkurder ofta kommit upp på redaktionen på Wallingatan i centrala Stockholm där Norrskensflamman hade sin redaktion efter att den hade upphört som dagstidning.

Och en dag berättade en PKK-are att Kulbay, som var ordförande för den Turkiska Föreningen i Fittja inte bara hade samlat in pengar för den fascistiska turkiska rörelsen MHP, med dess ökända militära gren `de Grå vargarna´, en smärre paramilitär dödsskvadron i Turkiet, utan just då samlade in pengar i samarbete med den turkiska ambassaden till förmån för den turkiska arméns då pågående offensiv mot den väpnade kurdiska motståndsrörelsen som hade dragit sig tillbaka till sina baser i bergen i Irak.

 

JAG LETADE UPP KULBAYS telefonnummer och ringde upp honom, väl medveten om det politiskt känsliga i temat och förberedde därför att intervjun skulle bandas för att han senare inte skulle kunna dementera uttalandena.

Jag minns att Kulbay blev hemskt glad över att bli intervjuad och var nästan svår att hejda när han började berätta om att han samlade in pengar till både armén som till ett kommande moskébygge. När jag frågade honom om kurdernas oro i Stockholm och om att den turkiska armén hade inlett en offensiv, blev tonen mer allvarlig och direkt hård: ”Kurder är jävla råttor som lever i grottor och som måste rensas bort”!

Bandet gick och jag höll mikrofonen spänt mot lurens hörsnäcka och bad till högre krafter om att inget tekniktrassel skulle krascha inspelningen av det uttalande som ledde till att Kulbay tvingades att lämna sin post i fullmäktige och sitt medlemskap i partiet.

 

NERVÖST KOMMUNALRÅD (s). Jag kom osökt att tänka på detta uttalande och det faktum att Kulbay faktisk var suppleant för socialdemokraterna i Botkyrka kommun, med en stor andel turkiska och kurdiska invånare, när den svenska högerregeringens främsta talesmän för några månader sedan flög till Ankara för att inför Erdoğan nästan svära trohet mot dennes regering och att den svenska regeringen minsann ska jaga ”kurdiska terrorister” med blåslampa och svensk lag. Allt för att få Erdoğans JA till svenskt Natomedlemskap. Det såg ut som något av Holmérsyndromet som nu blommade upp i Ankara. Hans Holmér, chefspanare i Palmeutredningen hävdade ju redan dagen efter mordet att ”Kurdspåret” var till 95 procent det som skulle leda oss fram till Olof Palmes mördare.

Jag ringde upp det socialdemokratiska kommunalrådet, tillika ordförande för socialdemokraterna i Botkyrka och ville att han skulle säga vad han tyckte om Kulbays anmärkningsvärda uttalande. Men nervös och smått stammande sa han att han ville få chans att prata med Kulbay först, trots att jag sa att jag hade han på band.

Jag ringde även upp ordföranden för den stora Turkiska Riksföreningen som blev ännu nervösare än kommunalrådet när han fick höra vad en lokal ordförande i Riksföreningen hade uttalat om kurderna.

 

FRAMTIDSKARRIÄR SPOLIERAD. Intervjun publicerades i dåtida Norrskensflamman (mitten av maj) Nr. 19, 1995. Kurderna kom upp på redaktionen och frågade om jag hade Kulbay bandad och jag svarade ja och de bad, glädjestrålande om en kopia vilket de fick och som de presenterade inför det socialdemokratiska kommunalrådet.

Kulbay ringde upp någon dag senare och grät i telefonen om att hans projekt om moské och politiska framtidskarriär var spolierad. Men det var försent att då ändra sig. Han nämnde varken sina insatser för de Grå Vargarna eller hans samarbete med turkiska ambassaden för att samla in pengar till den turkiska arméns offensiv mot den kurdiska gerillan.

 

SENSMORALEN I DET HÄR? Att såväl USA/Nato som svenska socialdemokrater & borgare varken bryr sig om turkar eller kurder, eller för den delen också ukrainare. Den historiska praktiken har bekräftat att kurderna, och deras ledare har hyst illusioner om att de ska kunna uppnå en kurdisk stat på fyra olika länders territorium. De har begått allvarliga strategiska misstag och allierat sig med politiska och militära krafter som senare har övergett dem och som objektivt sett står i motsättning till de fyra ländernas folks intressen, inklusive det kurdiska folket.

Som USA i Syrien, där kurderna borde ha accepterat Assads förslag om regional autonomi i en sekulär stat. I stället har USA, i sin strategiska besatthet av att slå sönder nationalstaten Syrien och rita om Mellanösterns karta, inte bara skapat och backat upp en terroristisk islamistisk internationell invasionsstyrka som IS och al Quedas olika formationer, utan även ingått en taktisk allians med kurderna, dels för att stjäla den syriska oljan och gasen men framför allt för att använda kurderna som femtekolonnare mot den syriska armén och det syriska folket.

När USA antingen tvingas ut eller drar sig tillbaka av andra motiv, står kurderna där än en gång, ensamma.

 

ATT DEN SENARE LIGHTVERSIONEN av Norrskensflamman inte begrep detta utan i stället förfäktade samma ståndpunkt som vänsterpartiet, att Assad var banditen, inte USA:s strategiska plan att slå sönder sju stater i Mellanöstern, som han nyligen avslöjade, Natos förre befälhavare Wesley Kanne Clark i en teveintervju, var trist. Men det är en annan fråga.

Imperialismen (USA) ”har inga eviga vänner, bara permanenta intressen”, som han uttryckte det, USA:s 6:e president John Quincy Adams. Det är viktigt att komma ihåg när vi nu kan bli en del av krigsalliansen Nato.

NOT:

En kortare version kommer att publiceras i Proletären.


lördag 18 februari 2017

Klassolidariteten med Göteborgs hamnarbetare växer

På sin höga arbetsplats; Linus Lungberg och Ulf Nilsson, plåtslagare på Er-Jill Byggplåt i Göteborg med insamlingslistorna till stöd för Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborgs hamn som gav 2000 kronor. Klassolidariteten växer. FOTO: PROLETÄREN.


Klassolidariteten med Göteborgs hamnarbetare växer

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA-GÖTEBORG / 2017-02-18 Solidariteten med Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborgs Containerhamn växer. På flera arbetsplatser runt om i landet samlas det nu in pengar till stöd för hamnarbetarnas rätt att existera som facklig organisation. Samtidigt har 4:an utlyst två endagsstrejker denna vecka.

Hamn-4:an organiserar 85 procent av de anställda i Containerhamnen. Nu tyder allt på att arbetsgivarsidan, det Maerskägda AMP har som mål att knäcka förbundet på samma sätt de gjorde i Liverpools hamn, befarar hamnfacket. Det har fått sin motreaktion på flera arbetsplatser i Sverige.

– På vårt årliga personalmöte, med chefen närvarande, tog jag upp frågan och sa att det handlade om grundläggande fackliga rättigheter som hamnarbetarnas slåss för. Jag fick ihop 2000 kronor, till och med chefen bidrog.

Det säger en småskrattande Ulf Nilsson, plåtslagare på Er-Jill Byggplåt i Göteborg och medlem i Byggnads Kretsorganisation, till Flamman. Han är en av de som har reagerat på APM:s diktat mot hamnarbetarna.

Den 21 och 23 februari gick hamnarbetarna i Göteborgs hamn organiserade i Avdelning 4 i Svenska Hamnarbetarförbundet ut i två endagsstrejker. Bakgrunden är AMP:s försök att genomföra en lösning likt den i Liverpools hamn för att krossa hamnarbetarfacket.


Fyrtio tusen kronor

Det var veckotidningen Proletären som tog initiativ till insamlingen för några veckor sedan och i rapporteringen över resultatet har närmare 40 000 kronor samlats in från hela landet.

Är det samma klassolidaritet, som på 1970-1980-talet?

– Ja, det tycker jag. I veckan överlämnade SKF-arbetare nästan 7 000 kronor till Hamn-4:an.

Men även inom ett LO-fack som Byggnads är det gehör.

– Jag tog upp det på mötet för Byggnads Västra Region, som representerar 8 000 byggnadsarbetare. En liknande fråga för 10-11 år sedan hade varit omöjlig. Men jag fick ordet och insamlingen som sedan följde gav 1400 kronor, vilket visar att det finns bredd. Klassolidariteten lever, det gäller bara att ta upp och väcka frågan.